Gryning

Gryning

tisdag 22 maj 2012

Om ett 50-års jubileum och det som innan varit - del1


Året var 1958. En tolvårig pojke som knappt hittade i staden skulle ta sig till den skola han antagits till. Östhammars Samrealskola hette den. Nu stod han på en holme ute i Östhammarsfjärden och såg ett stort gult märkligt hus på andra sidan bron. Det var dit han skulle ta sig. 

På den tiden var det mycket vass på bägge sidor om bron och huset var i brukbart skick. Så är det inte nu. Kåken används numera av bland annat brandkåren för övningar i rökdykning, utrymning och räddning.

Pojken tog sig över bron, passerade prången mellan tornen där tjuvrökarna tryckte och kom att stå så till att han såg bort över skolgården. Mycket skulle förändras under hans tid vid realskolan. 1958 var längan som var ämnad att härbägera kemi- och fysiksalarna inte uppförd men men bygget var påbörjat.

Till höger på fotot ovan ser man den gamla kemi och fysiksalen och där fanns även skolans nya toaletter. 

Pojken kunde nu se skolans andra sida eller om man så vill framsida. Han visste inte var han skulle gå in men den dörr han såg var inte rätt ingång. 

Han fick veta att han på något sätt skulle ta sig upp till vindskupan till vänster, för där skulle förstaklassarna ropas upp. I den lägre kupan huserade rektorn och dit blev man stundom kallad för att tillrättavisas.

Äntligen hittade han rätt ingång. Det var mycket som var nytt. Han kom från en skola där en lärare undervisade två klasser samtidigt i skolsalen. Nu skulle klassen delas i två och inte ha alla lärare gemensamt heller. En del böcker delades ut men de flesta skulle hämtas av eleverna i bokhandeln vid Rådhustorget. Han hade bara en liten ryggsäck. Allt fick inte plats. Pakethållaren på cykeln var för liten och det var 2 mil hem.

Åren gick. Skolsalar byttes allt efter hur klasserna passerades. Det fjärde och sista skolåret i realskolan hade pojkens klass fått en sal som regnvattnet droppade in i. Våren kom och det fanns gott om snö på taket och en hel del av det föll ner i klassrummet. De mer förslagna eleverna placerade ut plåthinkar i vilka dropparna plaskade ljudligt. En lärare drabbades extra svårt av det. Hon hade sökt sig till den idylliska skolan, som en gång varit sommarrestaurang och då även innehaft fullständiga vin och spriträttigheter. Hon hoppades att få en lugn tid innan pensioneringen. Det blev inte så. Så elaka som eleverna på realskolan var mot henne, tror jag ingen av hennes klasser varit tidigare och pojkens klass var inte ett dugg bättre än någon annan i det avseendet. Fick hon stöd av sina kollegor? Jag tror inte det. 

Skolledaren hade andra bekymmer att lösa. Vintrar brukar innebära att bilister får problem med sladdar. Rektorn hade en Mercedes. Bilen var svårstartad på vintrarna. För att åtgärda detta lät rektorn installera en motorvärmare. Sådana var sällsynta rariteter på den tiden.

Rektorn hade mycket att göra, så mycket att han ofta somnade vid sitt skrivbord och missade de lektioner i historia och geografi, som han själv skulle ge oss. Att hålla isär vilket av ämnena han skulle vara lärare i, var för honom en omöjlig uppgift, därför chansade han och missade som regel helt. Dessvärre ville han inte tro oss elever då vi berättade att det inte var historia han skulle undervisa oss i utan geografi. Dock, det fanns en elev som han höll för ordningsam och pålitlig: Bosse!

Bosse hade till uppgift att väcka honom när han somnat på sin post och bistå honom med tips om vilket av ämnena som nu var aktuellt samt och inte minst: Det var Bosses ansvar att se till att elsladden till motorvärmaren sattes i eluttaget i god tid innan skoldagens slut!

Ibland gav sig rektorn av något tidigare och som vanligt startade den nu uppvärmda bilen ganska fort och rektorn backade bort från skolväggen. Då hördes ibland en smäll. Det var skyddslocket över eluttaget på väggen som slog till när bil och sladd gav sig ut på stan. Med tiden ledsnade locket och drog själv ut på vift. Om ingen smäll hördes hängde sladden kvar i eluttaget och Bosse gick för att rulla upp den och placera den på en krok intill uttaget.

Skolgården hade inte så många faciliteter att bjuda på. Pojken deltog i slagsmål, promenerade på grusgångarna eller kastade stenar i sjön. En gång träffade han en gädda. Utsikten över Östhammarsfjärden bort mot Söderön var det inget fel på.


Så kom då en vårdag 1962 då pojken och hans klasskamrater med en grå mössa på huvet sprang ut genom den dörr han fyra år tidigare inte skulle gå in i.

6 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Vilken idyllisk skolmiljö och så vackert du har avbildat den! Lite annat än H.A.L. som jag gick på. Lärare som somnar på lektioner har även jag haft, tyvärr en ganska ung kvinna som inte hittad nyckelhålet då hon sökte den på fel sida om dörren. Hon skällde ut mig efter noter när jag inte kunde svara på frågor hon ställde i historia, det var fel läxa hon förhörde. Så det känns igen.

Eluttagsbilden gillar jag lite extra och historien kring den, jag kan riktigt höra smällen.

Lennart sa...

Tur att "sladdbarnet" Bosse fanns och kunde bistå rektorn i hans hårda arbete.

BeBest sa...

Sedan realskolan lagts ner gjorde skolan om till låg och mellanstadium men lokalerna var inte ändamålsenliga och det hade börjat gå röta i huset. Exakt vad som kommer att hända med kåken tror jag man ännu funderar över. Fasaden med tornen tillhör Östhammars siluett mot havet. Den vill man inte missa. Ett nytt hus med samma utseende är vad man önskar sig men det är såväl en kostnadsfråga som ett behov som spelar in .Det finns planer på att skapa attraktiva bostäder på skolgården.

Jag tänkte på dig då jag fotade eluttaget men utan förhistorien hade det inte blivit gjort! :-)

BeBest sa...

Bosse är en hyvens kille med stort intresse för ordning och reda samt inte minst sprida kunskap även efter sin lärargärning!

Märit i Mariehem sa...

Som vanligt känner man att man är med i det som händer. Du har en fantastisk förmåga att levandegöra dina berättelser.

Vilken idyllisk plats att insupa kunskaper på!

BeBest sa...

Tack Märit!
Jag vill gärna skriva så men jag lyckas inte alltid.

Skicka en kommentar