Gryning

Gryning

fredag 11 januari 2013

Då sitter jag här igen ...

Då sitter jag här igen och inte vet vad jag ska skriva om. Inget särskilt förväntas inträffa och inget stort eller av allmänt intresse tänker jag göra eller har gjort. Troligen kommer jag att nysta lite på lösa trådar inom släktforskningen. 

Jag håller även på med Rose-Marie Dietrichsons bok ”Hargs bruk - Berättelsen om Hargs bruk och dess ägare. Del 1”. Jag läser ett stycke då och då. Troligen kan det bli någon sida till idag. Jag tycker boken är intressant men med det omfattande faktamaterialet gör man klokt i att ta allt i små delar, som vore de utsökta praliner att njuta en och en till kaffet i gott sällskap. Den här boken är en trevlig bekantskap och det kommer fler delar hoppas jag!

Vädret just nu lockar inte till några fotopromenader men råkar det bli ett uppehåll i snöande kanske jag går ut en sväng. Inget är omöjligt, det ska bara ha sin rätta tid.

10 kommentarer:

Märit i Mariehem sa...

Släktforskning, intressant bok och promenad. Det är fullt schema för en dag!
Men jag håller med om att den här tiden på året känns vissa dagar för tomma för bloggandet! ;-)

Håll ut vi går mot ljusare tider!

Lennart sa...

Jag kan tyvärr inte locka dig med att komma ut och skörda rabarber heller. Det är liiite för tidigt än...

BeBest sa...

Jo bara den här veckan har dagarna blivit en dryg kvart längre sedan i fredags. Det går åt rätt håll!

BeBest sa...

Fast jag skulle kunna klippa ner vinrankan ifall du inte redan gjort det!

baraenbildavmig sa...

En av de där overksamma dagarna blev det för mig och det känns inte helt bra. Boken om Hargs bruk låter intressant.

BeBest sa...

Boken innehåller väldigt mycket om hur ägaren Eric Oxenstierna försökte få igång bruket och bygga upp det efter nedgången i samband med Karl XII kostsamma krig och förluster. Oxenstierna var förmögen och investerade stora belopp för att få fart på verksamheten. I början gick det trögt men det tog sig efter hand. Även andra gods köptes in för att kunna förse den adliga familjen med erforderlig proviant till deras bostad i Stockholm.
Naturligtvis var inte alla anställda fullt pålitliga, så det uppstod en del bekymmer beträffande hur djur, trädgård, åker och skog skulle brukas och vårdas. Det krävde mycket stora insatser av godsens förvaltare att se till att inget stals eller förstördes.
Där fanns även hantverkare var skicklighet vi än kan se spåren av. Tornklockan vid bruksgatan är ett sånt exempel. Urverket och tornet förfärdigades av Jöns Lindman, brukets klensmed tillika apotekare, hovslagare och veterinär! Han gjorde urverk till flera av Upplands bruk och gods, samt vid behov opererade hästar, byggde sädestorkar eller letade malmfyndigheter med hjälp av en sinnrik apparat som gav larm om han gick över en malmåder då han var i skogen på jakt.
Sen var det det där med kyrkan! Där behövdes det byggas ut och moderniseras. Oxenstierna var med och bekostade en stor del av den verksamheten och fick därefter rätt att utse sockenprästen. Innan Eric Oxenstierna avled hade han upprättat ett testamente som föreskrev hur godset i framtiden skulle ärvas för att allt det arbete och de pengar han investerat i Hargs bruk skulle behållas samlat genom kommande generationer.

baraenbildavmig sa...

Han var alltså inte så klen som man kan tro av epitetet klensmed.

BeBest sa...

Klensmedens uppgift var att i sin smedja tillverka vad godset behövde av verktyg, redskap, spikar, beslag och gångjärn till hantverk och smedjor, jord och skogsbruk, hjul, vagnar, dörrar och portar bland annat.
Detta till skillnad från stångjärnssmederna som i de stora hammarsmedjorna på gjorde smidbart stångjärn av gjutjärnstackorna från hyttorna. Stångjärnet skickades sedan med båt eller hästforor till Stockholm innan det exporterades utomlands.

baraenbildavmig sa...

Googlar och finner en folketymologi: Kleinschmied blev klensmed.

BeBest sa...

I de tidigaste järnbruken använde man mycket av senmedeltida tysk teknik. Tyska smeder och tyskt språk fanns då med i arbetslagen.
Senare under 1600-talet började man utveckla järnhanteringen. Sverige behövde vapen och inkomster för att klara att hålla igång sina krig samt betala skadestånd och skulder. Med hjälp av kunniga och/eller förmögna människor från Vallonien förbättrades den gamla tekniken och vallonsmidet blev en viktig del av landets exportinkomster under 1700-talet samt gav råvara till Sveriges egna vapentillverkning.
Gamla tyska benämningar på företeelser i järn- och smideshanteringen försvenskades efter hand. Med vallonerna infördes nya beteckningar och även dessa försvenskades med tiden.

Skicka en kommentar