Gryning

Gryning

torsdag 10 januari 2013

Stucken och tappad

Dagen idag är inte som andra. Redan igår kväll kastade den sin skugga över vad som var att vänta innan solen hunnit över horisonten. Inte äta eller dricka efter 20.00 stod det i instruktionerna. Något glas vatten kunde tillåtas men ingen föda.

Strax innan klockan 8.00 i morse infann jag mig vid vårdcentralen, för nu skulle det lämnas blodprov. Vi var många som väntade på att bli stuckna och tappade på en fjuttigt ynka liten skvätt blod. Själva provet var avklarat fortare än det tog att rabbla ett personnummer!

Det var annat på den tiden jag själv höll på med blodprovstagning av patienterna! Då var det minst fem stora rör som skulle fyllas. Jag gillade inte den uppgiften även om den ingick i mina åligganden. Därtill var jag inte särskilt skicklig när det gällde att träffa rätt blodkärl. Det var synd om de människor som drabbades av oturen att få mig som provtagare!

Nu får jag om en vecka veta vad som fattas eller vad som är för mycket eller om något händelsevis är som det ska. På den tiden man tog minst fem rör fick man svar samma dygn. Livet har med andra ord blivit mer tillbakalutat och avstressat. Det tycker jag är bra. Ska fira den insikten med en ny kopp kaffe och banne mig om jag inte ska ta en kanelbulle till också. Är man stucken och tappad kan det behövas en sån återställare!

17 kommentarer:

Lennart sa...

Det var nog bra att Du tog tid på dig att sticka dina patienter. De blev inte så snarstuckna då...

Anonym sa...

Det var längesen jag tog ett dylikt prov. Hoppas att svaret visar att allt är ok med dig. Javisst, en kopp kaffe med kanelbulle var bra att du unnade dig efter det äventyret! / Monika

baraenbildavmig sa...

Tappad går väl an, så länge du inte är förtappad. Jag brukar unna mig ett riktigt gott färskt bröd efter prover med fasta.

BeBest sa...

Å andra sidan fick de många blåmärken och hål. ;)

BeBest sa...

Det är nästan 2 år sedan sist jag kollades upp. Jag vet inte hur deras rutiner har fungerat men jag känner mig ju frisk i kroppen och väger mindre än jag gjort å många år. Det är fortfarande så att jag har svårt att prestera under stress och det behövs inte så mycket för att försätta mig i ett sånt tillstånd. Jag behöver helt enkelt tid för att ta till mig och ta in något helt nytt eller mer komplicerade anvisningar.

BeBest sa...

Jag är nog så förtappad man kan bli och mer än ofta känner jag mig även tappad bak en vagn men hur man får i sig en kanelbulle eller fler har jag förstånd nog att begripa mig på ... än. ;)

Anonym sa...

Låter jättebra tycker jag. Att du inte är stressdålig är nog något du får bära med dig, när du nu en gång 'gått in i väggen, men du vet ju också hur du ska hantera dig själv idag. Allt detta jag nu skrev passar precis lika bra in på mig själv! Tur att vi är pensionärer säger jag.

Anonym sa...

......stressTålig.....

Anonym sa...

:)))))))))))))))))))))))))))))))).

BeBest sa...

Jag skulle nog kunna säg att jag blir stressdålig, eftersom jag inte är stresstålig. Kanske var det därför jag redan under skolåren presterade uselt emellanåt.

BeBest sa...

;)

Torhild sa...

Hejsan. Det är intressant det där med stresstålighet. Vi kommer från samma ort på detta klot du och jag.Livet gick i sin gilla gång och jag upplevde en riktig krock när jag kom till realskolan och sedan vidare till gymnasiet. Stressen satt i från början och blev ju inte mindre med tiden.Håller med att det var svårt att prestera bra i skolan. Undras om man egentligen inte var riktigt mogen att ge sig ut i stora världen utan man skulle ha fått landat lite bättre i sig själv först.

Anonym sa...

Kan det inte ha varit för att du helt enkelt tyckte att det var tråkigt i skolan, du ritade ju hellre vad jag förstod. Själv älskade jag skolan, att sitta och jobba var det bästa jag visste och mina resultat blev bra då förstås.

Märit i Mariehem sa...

Det här du skriver om den låga stresståligheten har jag tyvärr också problem med! Det är just det där att det behövs så försvinnande litet för att man ska hamna i stresstillståndet, när inget fungerar som det ska längre.
Man kan nog likna det vid en sorts allergi mot stress, det man råkar ut för när man blir utbränd.
För mig är det så många år sedan, men jag kommer inte ifrån att det alltid slår till om jag blir utsatt för någon sorts stress.
Precis likadant är det också med att förstå och ta till sig information, som kräver ställningstagande. När jag var som sjukast, klarade jag inte av att öppna posten ens.
Det är ju alldeles galet att i den situationen ska man orka ha kontakt med alla möjliga myndigheter, arbetsgivare, sjukvården försäkringsbolag, facket och framför allt Försäkringskassan och kunna redogöra för allt möjligt. Den som har utmattningssyndrom borde ha en kurator eller liknande till sin hjälp med alla papper.
Får nästan ångest bara av att skriva om det!
Så skönt att man numera är pensionär!

BeBest sa...

Vi var väl knappast överbeskyddade och fick manegen krattad åt oss som barn och under de tidiga tonåren. Visst hade vi föräldrarna nära och vi bodde hemma med den service med mat, tvätt och sällskap det innebar men inte blev vi ständigt skjutsade och hämtade härs och tvärs till och från.

Däremot hade vi föräldrarnas ögon på oss. Vi kunde inte göra precis allt vi ville hemma. Då vi hamnade i Uppsala och inkvarterades i hyresrum förlorade vi det stödet och det hade vi nog behövt ett tag till så som våra klasskamrater oftast hade det. Det var en stor skillnad och ett underläge gentemot dem vi hade där och det kom säkert till att bidra till vilsenheten.

Det jag märkte då vi började i gymnasiet var att många elever kände varandra sedan tidigare och i några fall umgicks eller möttes även deras föräldrar inte alltför sällan. Jag var nog den mest avvikande individen i min klass i och med att jag kom från en bakgrund helt utan studietradition, därtill är jag ju inte särskilt angelägen om att söka mig nära vänner.

Jag var udda och utanför och det hade jag nog på sätt och vis varit även tidigare i folkskolan och realskolan men då var det kanske inte lika tydligt för andra men jag själv kände av det och detta faktum byggde inte på självförtroendet särskilt väl heller.

I gymnasiet handlade mycket om intellektuell prestation. Så länge jag orkade följa med och gå på lektionerna, hängde jag med bra men orken tog slut efter en månad eller så och sen var min plats i skolsalen ofta tom.

Jag var hemma och gjorde allt annat än att lära mig matematiska eller fysikaliska formler och plugga glosor. Sånt sätter naturligtvis spår och spåren höjde heller inte självförtroendet. Att det skulle rört sig om någon slags stress var det väl ingen som tänkte på. Det ordet var överhuvudtaget inte i allmänt bruk på samma vis då som nu. Frånvaro mättes i moraliska termer: Man var lat!

Jag ville lära mig sånt jag förstod nyttan av men skolan hade så mycket mer den ville lära mig och jag hade helt enkelt inte ork att ta emot allt. Dessutom hade jag många divergerande intressen att hålla igång.

Det var mycket jag ägnade mig åt som störde pluggandet. I skolan ritade jag kollegieblocket fullt av skämtteckningar under de lektioner det var möjligt. Det mesta av skolkandet handlade om att jag satt på hyresrummet och ritade bilar, båtar eller flygplan. På kvällarna och sent in på nätterna var jag hos min dåvarande flickvän så länge det höll. Det gjorde mig inte särskilt alert i skolan.

Det är ganska troligt att jag skulle betett mig annorlunda om jag haft föräldrarna hos mig och de tvingat mig till skolan, precis som förr men så var det inte. 7 mil fågelvägen blev för mycket för dem för att de skulle kunna hålla ordning på mig.

Av mig blev det ingen professor som jag trodde i 6:e klass, ingen fiskerikonsulent, som jag trodde i realskolan och ingen psykolog eller statsminister, som jag trodde i gymnasiet. Jag blev nattarbetande skötare först på Ulleråker och senare inom demensvården på Kronparken. Där kände jag definitivt av stressen även om jag inte identifierade det som så medan jag satt fast i skiten. Då var allt bara tungt och jag hoppades att en morgon skulle dagpersonalen hitta mig död.

Det enda jag såg var nämligen en omänsklig arbetsbörda och det stressade mig oerhört att vara den som hela tiden var tvungen att vara bufferten mellan behovet av hjälp och stöd hos dem som bodde på ”mitt” boende och kommunens krav på att öka antalet boende och samtidigt drastiskt minska personalstyrkan. Detta nötte definitivt ned min stresstålighet.

Idag är det faktiskt 7 år sedan jag gick hem från mitt jobb, sjukskrev mig och sen aldrig orkade återvända men jag lever i alla fall.

BeBest sa...

Jag har stora problem med stress och att i all hast fatta långtidsverkande beslut. Jag behöver tid för att leverera något jag känner mig nöjd med.

Snabba beslut eller att ta in och förstå komplicerade instruktioner har jag svårt för. Där fungerar jag ibland på lågstadienivå så gammal jag är! När jag väl förstått hur det hänger ihop och hur jag ska göra, då kan jag gå vidare och snabbt bygga på med nya kunskaper. Det är det där initiala motståndet som ökat och vägen igenom det går över fallgropar och djup lös sand. Ibland måste jag ge upp och ta om.

Är det något jag vill hålla på med finns orken ganska länge men kommer något tsom stör vardagslunken eller utifrån påtvingat blir det genast svårt.

Just det du berättar om behovet av någon som kan stötta när man behöver det är så sant som det kan bli! Jag tog mig på så vis ur mitt värsta elände efter det jag blivit sjukskriven, nämligen den hotande katastrofen med den hastigt kollapsande ekonomin.

Jag fick ett enormt praktiskt stöd av en kvinna. Vi fick inte vår vardag att fungera men det hon hjälpte mig med är jag mycket tacksam för. Hon räddade nog mig kvar ovan jord.

Jag är ju också pensionär och det känns bra att äntligen ha blivit vuxen och kunna leva som en människa även om det sker på en låg nivå.

BeBest sa...

Visst kan det vara så. Jag hade mycket nytt omkring mig som intresserade mig mer. Sen rådde jag mig själv på gott och ont och planeringen inför framtiden var då, precis som nu, kortare än näsan.

Det är naturligtvis svårt att veta hur mycket av det skolan försökte lära ut som man har haft nytta av att kunna. Visst är det ett och annat jag fortfarande kommer ihåg några fragment av även om det inte är något jag har användning av att kunna. Franska och tyska hör nog dit.

Skicka en kommentar