Gryning

Gryning

fredag 26 april 2013

En lagom promenad


Jag har nämnt något om att jag ville gå bort till Boda Kvarn och försöka få se och kanske få en bild av forsärlorna. Igår blev det av. Vädret var vänligt med sol och en viss värme samt måttlig vind. Med kaffetermosen fylld och en lunch ned stoppad i väskan traskade jag iväg.

Backasjön börjar bli välfylld nu. Leden längs den är bitvis översvämmad och ån matar på så gott den hinner och får för kraftverket vid Genne Kvarn. 

Jag följde vägen mot Östra Vingåker. På bägge sidor om den såg jag hjortar.

Innan man kommer fram till backen upp mot Östra Vingåkers kyrka finns ett viltvatten med många sjöfågelarter i och kring. Svarthakedoppingarna tycker jag är rätt näpna. Det finns flera häckpar där. Den här tror jag har något sånt i tankarna. Just denna tuva undersöktes noga från sidan och underifrån. Att försöka få fågeln att ägna mig något intresse var omöjligt. En vissen tuva är mer intressant än en vissen gubbe!

Vid andra sidan vattnet stod ett trevligt gäng fågelskådare och studerade två rörhönor vilka även de tycktes söka sig en boplats. De foton jag har av den fågeln är inte värda att visas. Min kamera dög inte till att sortera ut rörhönorna från grästuvorna i strandkanten.

I backen upp mot kyrkan mötte jag en vacker fjäril. Den satte sig intill vägkanten och jag försökte få den på bild. Dessvärre stördes sorgmantelfjärilen av trafiken så jag hann aldrig ta mig ända fram till den.

Så kom jag då till slut fram till Boda Kvarn. Ganska snart fick jag se en av forsärlorna flyga förbi mig. Det var inte så mycket annat att göra än att konstatera att ärlorna inte skrämts bort av alla besökare och försöka se vart den här tog vägen. Uppe vid bron återfann jag två av fågelskådarna jag blivit bekant med. De hade sett var fåglarna landade och pekade ut dem på andra sidan ån. Avståndet var för långt för min kamera. Jag försökte komma bättre åt dem från andra stranden. Jag såg dem bägge men det var för mycket bråte i vägen. 

Det var lunchdags. Sittande vid vattnet njöt jag av min matsäck. Därefter gjorde jag ett nytt försök med forsärlorna. Dessvärre ville de inte visa sig. Jag fick veta att det även borta vid Forsa skulle finnas forsärlor men det kändes långt att gå dit också. Istället valde att ta Bodaholmsleden mot Stubbetorp och fortsätta via Glopphälla och Bonneråd mot stan igen. Så här ser Boda Kvarn och kraftverket där ut från andra sidan vattnet. Det var mellan det vita huset till höger och landsvägen bakom som ärlorna höll till då jag såg dem bägge.

Bodaholm var en gård som under 1600-talet förföll och därefter slogs samman med andra gårdar. Idag finns endast ett antal stenhögar kvar av de gamla husgrunden och byggnaderna. Det odlas nu energiskog på de gamla åkrarna och där det inte går så bra, är det tät granplantering. Hjortar och vildsvin gillar detta. Det fanns knappt någon bit mossa som låg där den tidigare vuxit eller ett löv som låg där det fallit. Så väl hade vildsvinen bökat genom markytan.

Även ute på åkrarna vid Stubbetorp fanns en stor flock hjortar. Innan jag flyttade till Katrineholm hade jag knappt sett en hjort i frihet men häromkring finns de i stora mängder! Fortfarande är jag dock fascinerad av dessa vackra djur. Älg är något annat och än mera spännande i mitt tycke Att smyga sig på dem är något extra men de ibland väldigt skygga hjortarna har också sin charm.

Där i skogen längs vägen mot Glopphälla kom en annan vacker fjäril flygande och satte sig. Det är den lilla trevliga vinbärsfuksen jag nu pratar om. Den påminner en del om nässelfjärilen men Vinbärsfuks, Polygonia c-album, är något mindre i storlek och har något annorlunda utformade vingar och mönster.

Vid Glopphälla har man rivit en del gamla uthus. Av det delvis ruttna virket förstod jag att man nog ansett husen vara i behov av stora åtgärder om de skulle vara kvar men samtidigt fanns inget behov av att behålla dem och då var det säkrare att ta bort dem helt. Bostadshuset med sin gamla trädgård står dock på plats och lär så göra länge än efter som det är bebott.

Jag var på väg hem och efter 6 timmars lagom promenad var jag också på plats igen. Idag känner jag dock i kroppen att här ska det gås så lagom!

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

De är svårflörtade de små fåglarna, djuren och fjärilarna! Vinbärsfuksen är trevlig att få på bild, det var några år sen sist för mig, vill jag minnas. Så grattis! Sorgmanteln undrar jag om jag har på bild ens, den vill aldrig stilla sig.

BeBest sa...

Jag tror jag sett den tidigare i år och på avstånd men då har den endast flugit vidare utan att låta mig få en chans på den. Den här gången gick det bättre. Sorgmanteln är en lustig en på det viset att ibland sätter den sig på marken och suger åt sig solvärmen med öppna vingar men om den söker blomnektar håller den hop vingarna och öppnar dem knappt mer än som på bilden ovan endast korta stunder.

Igår var det solsken och hitta partner som gällde. Det fanns en till sorgmantel där. Biltrafiken fick fjärilarna att lyfta och på så vis fann de varandra och började dansa. I det ögonblicket insåg jag att solbadande var satt på undantag en stund ... och jag hade ju andra mål.

Skicka en kommentar