Gryning

Gryning

lördag 14 september 2013

Dimmigt var bara förnamnet


En dryg halvtimme innan soluppgången gav jag mig ut i tjockan. Nattmörkret var på väg att släppa lite men dimmorna höll krampaktigt fast vid marken. Gatljusen gav ett härligt sken i töcknen men jag hade inte tagit med mig stativet, att få det på bild var inte möjligt med min kamera. Den behövde 7 absolut skakfria sekunder för att läsa in motivet och det är en omöjlighet att klara på fri hand. Jag mumlade många sanningar om mig själv i det ögonblicket och det skulle komma fler tillfällen att rannsaka gubbens lathet och glömska.

Det fanns många möjligheter till intressanta bilder men alla föll på bristen på fasta plana punkter att stödja kameran på. Vid Luvsjön hittade jag en sittbänk och med hjälp av den kunde jag med hjälp av kamerans program för nattliga scenerier ta den här bilden. Den ger kanske en uppfattning om hur landet låg strax efter att gatljusen släckts klockan 6.

Jag tänkte gå mot Krämbol och försöka ta mig upp på en höjd för att om möjligt komma upp över de tjockaste dimlagren. Jag tänkte mig möjligheten att få se solljuset färga dimmorna. Jag hittade också en sån plats men den var inte hög nog. Dimmolnen nådde högt över trädtopparna. Jag klättrade ner till vägen igen och gick i dimmornas landskap.

Min kamera är en spegellös digitalkamera. Den konstruktionen medför att man kan göra kamera och objektiv små men ändå starka. Den vinsten betalar man med att kameran behöver bra ljus för att hitta fokus. Fotografering i svagt ljus eller i skymning och mörker blir svårare. Kameran klarar inte att göra bilden skarp längre utan det uppstår ofta brus i bilden. Det syns tydligt i detta foto från Lillsjön. Det hade kunnat bli en fin bild annars.

Vyerna kring Krämbol drabbades också av kamerans svagheter. För att hitta fokus blev det nödvändigt att sikta på något så nära som gräset på andra sidan diket. Redan åkerns nederkant 25 meter bort var för mycket för att kameran skulle klara uppgiften. Björkarna uppe på krönet var inte ens att tänka på. Dit fick jag gå själv först!

Så jag tog mig upp till krönet och belönades med en båge begynnande höstfärger.

Solen hade nu hunnit ta höjd över markerna och det gjorde fotograferingen aningen lättare. Det gällde ändå att sikta mot rätt ställe för att kameran skulle klara att definiera töcknen som ett träd i höstskrud.

Dimmorna låg sen kvar hela förmiddan och det var först efter lunch som solen fått bort dem. Jag hade fått stå länge på höjden ovanför den gamla linden om jag skulle ha väntat till dess.

4 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Ibland får man förlåta lite brus, tycker jag. Av dagens skörd tror jag att jag gillar den nedersta bäst, för dess höstfärger i kombination med dimman. Även den lila åkern i bild fyra tilltalar mig.

Apropå höst: såg du förresten mitt manifest några bilder bakåt?

BeBest sa...

Jag är beredd att hålla med dig om den sista bilden. Den blev bäst och fick avsluta bildserien även om den kunnat fortsätta med cirka tio foton till med dimmiga vyer från sjöar, fält och skogar. Alla lika diffusa och berättade inget ytterligare utöver vad dessa gjort beträffande den morgonen.

Märit i Mariehem sa...

Tycker också bäst om samma två bilder, som baranebildavmig har valt.

Även hos oss har dimman varit tjock de senaste morgnarna, men sedan solen väl trängt sig igenom, så har det blivit kortärmsväder igen.
Varje morgon, när det känns lämpligt så brukar vi ta en cykelrunda före frukost. Det lär visst vara effektivt för att hålla blodsockret bra under resten av dagen.
Så vi kommer också ut rätt tidigt, men från cykeln hinner man inte se så mycket av alla de små detaljerna som du brukar studera.

BeBest sa...

Det gör gott för kroppen att röra på sig en stund på morgonen. Det får den och och alla lederna att vakna till.

Jag går ju inte så fort så därför hinner jag se åt alla håll och kan stanna tvärt om så behövs. På cykel blir alla stoppen mest till ett omak.

Skicka en kommentar