Gryning

Gryning

fredag 25 oktober 2013

Det gick runt


En halvtimme innan gryningen gick jag ut. Jag ville vara på plats efter soluppgången för det skulle förmodligen krävas ett bra fotoljus då. Kameran tycktes också klara av förhållandet i skogen så jag fotade på av hjärtans lust. 

Det jag då saknade mest var ett användbart stativ. Det jag har duger i och för sig men dess snabbfäste passar endast till den lilla kameran. Den nya har ett för brett kamerahus och det begränsar stativets användbarhet till att endast kunna användas till att ta foton i horisontalläge. Jag vill också ha möjlighet att fotografera med kameran i porträttläge. 

Nu kan man om man är säker på hand klara sig rätt bra utan stativet men det visade sig att så säker är jag inte att det räcker om ljuset inte är starkt nog. De första 30 fotona blev kasserade av olika skäl från sneda foton till oskarpa foton eller något färgfel i fotot som blivit mera grått eller urfrätt än det borde vara, ofta en kombination av allt. En del av problemen hade ett brukbart stativ kunnat lösa, resten handlar om fotografens oförmåga och bristande kunskap. Kunskapen om kamerans olika inställningar måste alltså ökas och det krävs mycket mera teori och praktik innan allt fallit på plats i min skalle.

Vad var det då jag började min morgontidiga fotovandring. Platsen kallas Stettin, fråga mig inte varför! framför mig låg en liten nätt vandring runt Näsnaren och jag ämnade denna gång gå motsols. Första delmål var fågeltornen vid Katrineholms gård. För tre veckor sedan gick jag där med den lilla kameran i hand. Nu var den inte med på promenaden. Ett av de ställen jag första gången slarvade bort var denna vy över stigen.

Den omgivande skogen är mycket gammal och har fått sköta sig själv. Där är ett Eldorado för ornitologer och svampkännare. Det vimlar av olikfärgade tickor på de gamla trädens stammar, samt på högstubbar och vindfällen. 

Jag kom också fram till och upp på ett av fågeltornen. Det står mycket strategiskt placerat så utsikten över sjön är inget att klaga på. Inte så långt ut i sjön, hundra meter kanske simmade en mindre flock viggar.

På andra sidan sjön fanns en stor flock och en mindre med gäss samt några svanar. Det är dryga 3km till husen längst bort i bild.

Jag lämnade tornet för att fortsätta mot Gersnäs. Trots att det nu var bra fotoljus blev jag inte nöjd med det kameran fångat in men den här vyn från Katrineholms gårds ägor duger åt mig.

Gersnäs och Näsets gårdar passerades och kursen var satt upp efter leden på Näsnarens östra sida och delmålet beteshagen vid Paulstorp. Halvvägs dit finns ett ställe där man kan komma fram till öppet vatten. Åter passade jag på att fota vyer över sjön. Det hade dragit upp moln mitt på dagen så solskenet var begränsat.1200m bort syns fågeltornet vid Katrineholms gård. Detta foto borde ha tagits på ett annat sätt!

Kanske 50 m utanför där jag befann mig simmade en vigg undan otäckingen på stranden.

Det blåste rejält så det var svårt att få till bra foton på enskilda träd elle miljön i beteshagen. Bättre gick det i skogen på andra sidan Paulstorp. Solen hade åter hittat öppna ytor bland molnsjoken och det ljuset var vad som behövdes. Här börjar spängerna över sankmarken bort mot Vingåkersdelen av leden.

Naturligtvis gjordes ett stopp vid bron över diket och kameran fick chansen att visa vad den kunde. Det senare är en lögn för den fick visa hur lite fotografen kunde, så nu är det också sagt och inget mer ska visas om det! Ni får tro mig på mitt ord för här utdelades bakläxa igen!

Nåväl jag kom snart över på fast mark ioch upptäckte att den beteshage jag befann mig i troligen åter tagits i bruk. Det fanns färska spår efter stora breda klövar och det var inte älg! Jag knallade på förbi stenmurarna.

Snart såg jag vad som fanns i hagen. Där gick 20 lugna fina kor av köttdjurstras. Den här kossan verkade nyfiken på mannen med kameran. Hon vågade sig nästan ända fram till stängslet.

Så gick jag förbi husen vid Vännervad ni tidigare såg på bilden från fågeltornet och kom efter dryga 22km promenad hem. Vandringen runt Näsnaren var avklarad. Nu återstod att ta hand om utrustningen och sen fotografen. Stövlarna som jag haft på fötterna under större delen av vandringen skulle nu tas ur ryggsäcken och rengöras, minneskortet tömmas på bilder och det urladdade batteriet återfå sin fulla kraft. 

Själv ställde jag mig i duschen och gjorde därefter den lunch jag nog hade behövt få i mig långt innan, för nu var jag sällsynt hungrig. Måltiden blev den vanliga jag äter mest varje dag, nämligen ca 2,5dl yoghurt, len rågad matsked jordgubbssylt, 1dl havregryn och detta kryddat med ingefärspulver, kanelpulver och chilipulver.

Den här kosten har tillsammans med fotopromenaderna hjälp mig att gå ner i vikt. Ett halvkilo tappade jag på resan men eftersom det mest var vatten lär endast den förbrukade energin i form av förbränt gubbfläsk bli det bestående resultatet. Kroppen var helt tömd på lättillgänglig energi nu och troligen låg blodsockret mycket lågt. 

Nu hör jag till dem som kan bli väldigt trötta av snabbt ökat blodsocker. Det kommer sig av att hjärnan vägrar ta emot det, om sockret ska in med hjälp av insulin! Är det glucagon som kommer med bränslet är det en annan sak men insulin och glucagon samarbetar inte. Så länge insulinet städar undan farligt höga halter blodsocker och försöker tvinga in det till de delar av kroppen som brukar kunna ta emot och också behöver det, nämligen hjärta hjärna och muskler i arbete, håller glucagonet sig undan. Det behövs inte två som gör samma jobb även om den ena, insulin, gör det med kraft för att få bort och den andra, glucagon, mera finkänsligt för att få tillbaka det undansparade. Då insulinet gjort jobbet och fått ned blosockret till ofarliga halter drar det sig undan. Det brukar ta ca 2 timmar innan insulinet har blivit klar med sin del av jobbet.

Glucagonet tar nu hand om sockerleveranserna. Eftersom kroppen kontinuerligt behöver rätt mängd, så hämtar glucagon fram lite i taget av det insulinet tidigare skåpat undan. Nu öppnar också hjärnan och hjärtat sina celler för att få nytt bränsle. Medan insulinet utförde vad det skulle, hade framförallt hjärnan gått på sparlåga och helst velat få sova bort tiden.

Det, som nu hände medan jag satt vid datorn för att försöka sortera i de bilder jag fått med mig, var att hjärnan på grund av sockret från sylten totalt stängde ner verksamheten. Blodsockerhalten innan jag åt var förmodligen väldigt låg eftersom jag varit så hungrig. Det fanns alltså inget i hjärnas depåer men insulinet fick inte komma till och fylla på igen, på grund av min insulinintolerans. Jag kände nu att jag blev alltmera trött men ville ändå få sorteringen klar innan jag skulle sova på maten. Skyll dig själv, sa hjärnan, nu släcker jag! Jag blev hastigt väldigt yr och insåg att nu var det allvar! Jag vinglande till sängen och sov gott i fyra timmar!

4 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Det var åter en lång promenad! Jag blir förundrad, jag som knappt tar mig runt kvarteret just nu. Du borde nog packa ner lite proviant för att inte få så lågt blodsocker. Det är mycket man ska lära sig med en ny kamera och jag har inte orkat riktigt med min lilla nya. Jag förstår att du är förtjust i att kunna få motiv som ligger långt bort och som tidigare gäckat dig!

BeBest sa...

Det kan bli fler långa promenader, kanske någon ännu längre. Jag ska ta med en macka och lite kaffe då.
Kameran är nog inte så svår att begripa men den har väldigt många möjliga inställningskombinationer och jag ska försöka hitta en grundinställning som bättre passar mina behov nu på hösten.

Beträffande zoomfunktionen håller jag på att lära mig vad den duger till och som synes går jag då verkligen till ytterligheter med följd att resultatet inte blir så mycket att yvas över. Objekt på stort avstånd är nog inte det jag främst ska ägna mig åt men det är bra att veta vad man kan förvänta sig om man försöker sig på det.

baraenbildavmig sa...

Håller helt med om zoomen. Den är nog hyggligt bra på lillkameran men eftersom det är ytterligheter man använder tål bilderna kanske inte beskärning. Annars har jag fotat med båda kamerorna parallellt och systemkameran vinner alltid. Jag har inte hittat rätt grundinställingar verkar det som.

BeBest sa...

Jag har antagligen ffått till en inställning som inte gör det jag trodde den skulle göra. Det verkar påverka såväl skärpa som färger. Normalt använder jag A alltså blänarens öppning får styra slutartiden. Det fungerade bra på lillkameran men nu är det knas!
Väljer jag att ta vyerna med programmet Scenery funkar det bättre och jag tycker bilderna blir bra eller åtminstone möjliga att göra något av. Av det drar jag slutsatsen att de inställningar Scenery gör i kameran är bättre än vad A gör eller inte gör. Förmodligen ska jag bidra med något själv också men vet inte vad ... ännu.

Skicka en kommentar