Gryning

Gryning

fredag 4 oktober 2013

Näsnaren runt - Del 3


Jag utlovade äventyr i beteshagen igår. Vi får väl se om jag klarar att hålla det. Först en liten resumé. I onsdags visade jag bilder från den gamla åkermarken som nu hålls öppen av betande djur. Igår, torsdag, tog jag er med ut på spänger över ett våtmarksområde och nu har vi kommit fram till en beteshage vid Paulstorp. 

Det är lätt att gå in i hagen. Man ser genast av spår och andra efterlämningar att hagen är eller nyss varit i bruk och att det är nötdjur som betat där. Frågan är alltså finns de kvar? Uppskattar de att få besök? Jag är inte rädd för kor och ungdjur men litar inte på tjurar. Får en tjur för sig att hans harem eller ställning i flocken är hotad, är han närmast skoningslös mot dem som inte kommer undan. 

Eftersom det går en vandringsled genom hagen räknade jag med att betesdjuren rimligen inte skulle vara av det mera aggressiva slaget. Med frejdigt mod klev jag innanför taggtråden. Hagen såg idyllisk ut.

Det fanns en bänk att sätta sig på om man ville se ut över sjön en stund. Troligen kan det vara mycket fågelsång där på våren. Nu var det sjöfåglarna som stod för ljudkulissen.

Jag följde stigen längs stranden. Vill man se ut över sjön måste man ta sig upp på något högt. Vassen skymmer utsikten väldigt effektivt. Det var medan jag stod uppe på en sten som jag upptäckte ungdjuren. Av allt att döma rörde det sig om blivande mjölkkor. De hade även upptäckt mig.

Jag klev ner från min utsiktsposition och fortsatte mot hagens bortre stängsel. Kvigorna hade blivit nyfikna. De kom efter. De hade bråttom för att hinna ikapp. De var upplivade av att få träffa en främling. Kvigor i flock kan precis som andra djur visa mobbningstendenser. Även bland kor finns en rangordning. De modigaste två ledde de övriga, vilka spred ut sig.

Jag var inte intresserad av dem. Därför vände jag mig om och hoppade plötsligt till. Det räckte för att djuren skulle rygga. Då jag började gå följde de åter efter men nu hade de mera bråttom. Jag gjorde om proceduren samt stampade i marken. Kvigorna förstod signalen och backade åter men deras nyfikenhet pockade på och de kom åter efter och nu var det även mera skutt och råmanden från dem. 

Det var den mest svarta på bilden som ledde flocken. Jag lät henne komma nära och de två på flanken försökte komma runt mig. Det behövdes ett nytt hopp, några stamp i backen och ett skenanfall mot den mörka för att flocken skulle förstå att jag inte var av det sällskapligare slaget. Man behöver inte vara otrevligare än så mot kor för att visa att man just då inte är intresserad. Oftast behöver man inte göra något alls. Hur gick det då nästa gång jag gick i hagen, för det har jag gjort. Kvigorna brydde sig inte. De kände igen mig och visste att jag var en gringubbe.

Precis som där jag gick in, var det där stigen lämnar hagen en passage i stängslet. Utanför är det lövskog med ljus som silar ner mot marken.

Nu är det även så att det finns en del fällda träd över stigen även här. I detta fallet är är det bävrar som stått för avverkningen.


Det är lätt att gå och man ser vattnet glittra mellan träd och buskage. Man kan till och med ta sig fram så det går att se ut över sjön mot Sjöholm igen.

Strandskogen får ofta tankarna att vandra mot djungel.

Det där med djungeläventyr är kanske inte så fel för de sista hundra metrarna vid Näsets gård är leden verkligen övervuxen av sly och man får kröka rygg ordentligt för att ta sig fram. Många väljer att istället söka sig mot en åkerkant inte långt därifrån.

Så kommer man fram på grusväg igen. Vägen kommer från stan och går ut till Näsets gård där man kan köpa vedugnsbakat bröd. Nu var det inte det jag behövde men jag ville hitta en plats att sätta mig och äta min smörgås. Jag hittade den.

Jag hittade även ett speciellt träd, en lind. Pippi Långstrump hade nog kallat det ett sakletarträd.


Linden står i en ny beteshage men den var utan djur den här gången. Hagen går ner till sjön och där fanns förutom en njutbar utsikt även bord och sittbänkar. En skön dag kan man sitta där med nybakat bröd och njuta av livet.

Den här hagen finns vid Gersnäs. Där finns även en del personliga ekar.
Nu återstår sträckan mellan Näsnaren och Katrineholm. Den kommer i morgon.

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Kor är nyfikna kreatur. Men det kan även får vara, har jag erfarit, jag tog skydd bakom min cykel en gång. Men nu vet jag hur jag ska bete mig i en kohage. Trevliga bilder från din långpromenad!

BeBest sa...

Jodå, och hästar med för den delen. :-)
De kan bli riktigt påträngande de här djuren, fast de oftast endast vill visa sig vänliga och då tror sig få rätt att undersöka en eller ha möjlighet att tigga godis. Kor är förhållandevis lätta att hålla på avstånd men vill de, kommer de tillbaka eller följer efter på avstånd.
Fotona är från två av vändorna runt sjön.

Skicka en kommentar