Gryning

Gryning

torsdag 24 oktober 2013

Svensk vård är inte vad den borde vara


Svensk vård är inte vad den varit! Detta är berättelsen om vad som nyligen hände mina barns mormor! Det är min äldsta dotter som berättar. Min dotters mormor och för den delen mina barns mor, min exhustru, är inte förtjänta av den behandling de tvingats utstå därför att tid och kompetens saknas hos dem man ska vända sig till, dem man då möter och vad därefter sker därför att resurserna saknas.
--
”Min mormor är 88 år och är från Kiruna.
Mormor är från en familj med flera barn som hade det ganska svårt då hon var barn. Så pass svårt att hon inte gärna pratar om det. För det river i själen.

För att få ihop lite pengar när hon flyttat hemifrån så brukade hon städa trapphusen runt om i Kiruna. Hon har berättat för mig att om hon blundade och lyssnade på eftermiddagarna så gick det att höra kriget bortifrån Narvik. Dödens ljud, lidandet och sorgens.

Mormor tillhör de som har gjort en lång resa, inte bara vad gäller flytt söderut utan även vad gäller levnadsvillkor. Första egna boendet efter att hon träffat morfar var nere i en källare utan några bekvämligheter alls. Ett kyffe som de sedan efter hårt slit från dem båda kunde lämna för en lägenhet. Senare, långt senare när morfar hade yrkesutbildning och jobb, så kunde de köpa en villa.

Så småningom i början av 80-talet så blev det en flytt till Östhammar där min mamma bor, mormors enda barn. Östhammar där även jag är uppvuxen. 

Morfar är död sedan några år tillbaka men mormor bor kvar i sin lägenhet i centrala Östhammar. Hon lever livet på det sätt som hon själv önskar. Hon är lite envis min mormor och en arbetsmyra som vill få saker gjorda. Jag tror att det kan vara ett släktdrag.

Vad som är märkligt med min mormor är att hon aldrig har varit sjuk. För ett tag sedan så var hon på vårdcentralen för att hon hostade så gräsligt och hade svårt att andas. Läkaren trodde inte sina ögon när hen såg att det inte fanns några journalanteckningar på mormor. Som ändå är över 80 år. Hen frågade mormor: Har du aldrig varit sjuk? Har du aldrig varit på sjukhus?
Mormor tänkte efter och svarade på sitt vackra Kirunamål: Jo nog har jag varit förkyld någon gång och nog har jag haft någon släng av influensa. Men inte går jag till doktorn i onödan int. Annars har jag varit frisk.

Igår, natten till tisdag vid fyra tiden så vaknade mormor och mådde dåligt. Hon hade så ont i huvudet men vad värre var, hon såg inte. 
Det flimmrade så för ögonen att hon nästan var blind. 
Hon kunde inte ställa sig upp.
Något var väldigt fel och hon behövde hjälp. 
NU.

Mormor gjorde det enda rätta och ringde 112. Hon förklarade läget och bad om att få ambulans till akuten. 

Till svar fick hon att så illa var det nog inte. Utan hon kunde ta en taxi till vårdcentralen när den öppnade. Mormor lade på luren och jag törs inte ens tänka vilka tankar som fanns i hennes huvud.

Som tur var så hade min mamma planerat att hälsa på henne mitt på dagen. Mamma upptäcker att mormor inte mår bra alls och lyckas få henne till vårdcentralen. 

Vårdcentralen misstänker stroke och sänder henne genast med ambulans till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. När de börjar resan mot Akademiska så får ambulansen en första prioriteringsärende och får vända tillbaka till sjukhuset och lämna mormor och mamma. De får vänta en bra stund innan de får åka taxi till Akademiskas akut istället. Dit kom alltså mamma och mormor igår kväll. (Tisdag kväll)

Mormor har alltså aldrig varit i närheten av sjukvården tidigare. Inte som patient. Självklart är allting ovant och olustigt om man inte vet hur saker och ting fungerar.

Mamma är hos mormor och de får veta att mormor ska röntkas. Både under kvällen och troligen en gång till senare. Mormor får såmåningom en brits att ligga på. Mamma som har ganska svår reumatism och har svårt att gå erbjuds en filt att ligga på direkt på vårdrumsgolvet. Ett golv som hon inte kan ta sig upp ifrån utan hjälp. Mamma är vid det här laget helt slut av allt som hänt och har även ganska ont på grund av reumatismen. Hon ringer min syster och mig och får sova här hemma. Innan hon for tillbaka i morse till Akademiska för att få försöka få reda på var mormor kan vara nu. 

Vi har ingen aning om på vilken avdelning mormor ligger eller hur hon mår. Ingen har ringt och berättat även om mamma så noga lämnat telefonnummer.

Vi må ha bra sjukvårdsbehandlingar i Sverige (om du får den). 
Men vad har hänt med bemötandet av människor? 

Hur kommer det sig att 112 gör en bedömning och ger ett sådant otrevligt svar när sedan vårdcentralens läkare direkt efter att ha sett patienten sänder denne vidare till regionsjukhusets akut? 
Hur kommer det sig att transporterna mellan sjukhusen inte fungerar för att det finns för få fordon? 
Hur kommer det sig att det inte finns några möjligheter om du är anhörig och dessutom har en funktionsnedsättning att få vila lite efter en lång dag? Om du inte vill ligga på en filt på golvet?

Alla sådana här händelser skapar oro och misstro för patienter och anhöriga. Jag kan bara föreställa mig hur arbetsmiljön är för de som arbetar under de här premisserna. Hur kan vi säga att vi har bra vård i Sverige om det enbart ska handla om vilka behandlingar som finns att tillgå? Men det inte talas om att allt det praktiska runt om kring MÅSTE fungera. En vård och omsorg där hela människan står i fokus både som patient, anhörig och sjukvårdsanställd.”
---
Hur kommer det sig? Mitt svar är:

 Nu är jag inte på något vis förvånad över att vårdsverige kan fungera så illa nuförtiden.

God vård och omvårdnad, samt allt vad därtill hör för att man ska kunna ta sig till läkare, kostar pengar, skattemedel. Lusten att betala skatt är en av samhällets mest begränsade resurser.”

Tror du att det som hände mina barns mormor och mor är en engångsföreteelse? Jag tror inte det! 

Om ett år har vi haft ett val till riksdag, landsting och kommuner. Kanske finns då en möjlighet att styra upp så resurserna för att återerövra människors värde tas fram och hamnar så de kommer alla människor till del istället för i någras plånböcker.


2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Jag är den första att skriva under på att det behövs en stor satsning på sjuvården. Som det är nu handlar det om tur om man får den vård man bör ha. Det är diagnoserna som styr, har du en åkomma eller sjukdom som ger vårdgivarna mycket pengar får du vård, annars är det: "Oj, hann du dö medan du väntade, så synd."

Om det hjälper att byta de styrande är jag tveksam till. Nåt mer måste till, en mänskligare människosyn kanske.

BeBest sa...

Människors värde måste restaureras, den saken är klar!
Ska det bli någon ändring måste samhällsplaneringen få en helt annan inriktning och enskilda människor bli något annat än ett kostnadsställe i bokföringen.

Skicka en kommentar