Gryning

Gryning

onsdag 6 november 2013

Hjortmorgon


Igår berättades att jag var fortsatt nyfiken på dovhjortarnas förehavanden. Imsy hoppades få se spännande foton. Jag gav mig också iväg innan gatljusen släkts för att försöka hitta hjortflocken igen. Det hade regnat rejält under natten. Kameran fick visa att inställningen för nattliga scenerier fungerade bra nog till att få med dropparna på buskarnas kvistar.

Vid Backa Gård såg jag hindarna och hjorten stod lite vid sidan om, kanske hundra meter från mig. Här skulle det knäppas bilder! Ungefär 30 foton i maximal förstoring blev det på hjorten medan han gick runt i det vissnade beståndet av gullris. Efter ett tag hade han motat undan sin flock, så han själv stod främst för att möta mig ifall jag försökte mig på några värre dumheter. Jag hade gärna önskat få en bild av honom där han stod helt öppet så hela hans uppenbarelse och kraft framgick i sin mäktighet och inte som nu endast få foton där endast rygg, hals, huvud och hornkrona syntes tydligt.

Jag lämnade hjortarna och ämnade fortsätta mot Hovmanstorp. Uppe vid utsiktspunkten vid björkarna såg jag tillbaka ner mot stället där dovhjortarna funnits. Hjorten fanns kvar! Det blev fler bilder tagna på distans. Jag gick lite fram och tillbaka längs grusvägen för att hitta vinklar där hans horn inte skymdes av något träd. Länge stod hjorten stilla och poserade villigt, så började den röra på sig. Jag antog att han skulle följa efter hindarna in i granskogen bakom men han hade helt andra planer! Han hade ledsnat på mig! I stadigt trav kom han rakt mot mig. Allt detta hade jag på bild! 

Det var ingen tvekan om att jag skulle motas bort! Jag fattade galoppen och funderade på vart jag skulle vägen om han verkligen gick till anfall. Upp i något av jakttornen skulle jag inte hinna! De fanns alldeles för långt borta. Kvar på marken och möta hans testosteronfyllda aggression kunde endast sluta illa! 

Kanske kunde jag skydda mig genom att kliva in i telemasten jag aldrig visar på bild men som finns där precis intill? Så fick det bli. Det fanns en stege en liten bit upp inuti masten. Kunde jag nå den var jag nog säkrad. Hjorten kom dock inte. Han hade nöjt sig med att visa sig stridsberedd och jag hade genast vikit undan. Hjorten var nog stolt. Det var jag också för jag trodde att nu har jag fått de foton jag önskade!

Promenaden fortsatt mot Hovmanstorp. Där stod en ung hjort på vägen och exponerade sig med den grönskande åkern bakom sig. Hornkronan var fin men skovlarna inte så stora än. Han ville nog men ägde inte styrkan att hålla kvar och försvara ett eget harem av hindar. Ett annat år, om han lever och vuxit på sig ytterligare, klarar han nog det. Jag stannade i skogsbrynet och fick bra utsikt. Kameran jobbade frenetiskt.

Ute på åkern höll ytterligare tre hjortar till. En mindre än den på vägen och två större med bättre skovlar. De två större var inte helt sams. En drev den andre och ibland möttes de horn mot horn. Allt detta fick jag bild på. Jag kände mig smått upprymd!

Denna morgon var det sophämtning vid gården och sopbilens uppdykande skrämde undan hjortarna. Jag fortsatte fram mot gården. Hjortarna syntes inte till längre, så nästa mål fick bli Hultstugan och sedan vidare mot Krämbol. Plötsligt upptäcker jag den unga hjorten igen. Han står på mindre än hundra meters avstånd.

Han är nyfiken men även en smula rädd, så när han sett sig mätt på gubben där ute på vägen, gör han helt om och försvinner in bland unggranarna. 

Vid Hultstugan hittar jag en stor flock gråsiskor. Jag tog många foton av dem också men endast ett får ni se trots att det inte är så skarpt som det borde vara.

Så kom jag efter ett tag till Krämbol och från bron ser jag hur en flock skrakar simmar på andra sidan Lillsjön.

Fågelflocken består av 4 par storskrakar och har en salskrake på släptåg. 

Rent fototekniskt sett är bilden inte särskilt bra. Bilden är precis som fotot av gråsiskan ovan kornig och inte heller skarp men får man veta vad där ska finnas, så går det kanske att se det också. 

Ni kanske undrar vad det blev av alla de stiliga och dramatiska bilderna av hjortarna? Svaret är att de kasserades på grund av oskärpa. Jag hade gjort misstaget att låta kameran mäta avstånd och ljus på för stor yta av motivet. Resultatet blev lika falskt som statistiska medelvärden brukar vara. Samtliga foton togs med maximal förstoring och det bidrog förmodligen till oskärpan eftersom det krävs stadig hand om bilderna tagna i dåligt ljus ska bli skarpa. Helst ska man ha stativ men i de situationer som jag befann mig i, hade jag aldrig fått tid till att använda ett sånt. Endast ett av fotona ovan duger egentligen att visas, nämligen det första men det är av misstagen man lär sig!

Tillägg:
På allmän begäran från Imsy visas här nedan några av de kasserade fotona av den revirhävdande dovhjorten. Först en vy från platsen. Det är nere bland björkarna strax till vänster om mitten han befinner sig innan han kommer för att mota undan mig.




Jag beklagar djupt att bilderna saknar skärpa.

8 kommentarer:

imsys sa...

Åh vilket äventyr! Precis som jag önskade! Gråsiskan har du fångat bra, tycker jag. Det är inte lätt att få skarpa bilder på små fåglar.

Jag har erfarit att maximal zoom oftast gör motivet suddigt. Bättre att beskära i efterhand istället. Det hade varit häftigt att få se dina foton av attacken även om de var suddiga. Precis som man kan läsa mellan raderna kan man ju titta mellan pixlarna! Ut och bli jagad i morgon igen!

BeBest sa...

Gråsiskan som bildkomposition duger bra och är faktiskt rejält beskuren också men bilden blev inte så skarp som den såg ut att bli i kameran.

Ska se vad jag kan göra av hjorten.

baraenbildavmig sa...

Vilket äventyr! Det är vackra djur du jagar med kameran. Men jag förstår din besvikelse över de oskarpa fotona. Väldigt tråkigt, men som tur är har du fler möjligheter, förhoppningsvis. Gråsiskan är vacker, bilder på fåglar i naturen är svårt att ta, jag lyckas nästan aldrig.

baraenbildavmig sa...

Bilderna på den attackerande dovhjorten är ju fullt acceptabla. De två i mitten på bildserien har drag av målning över sig. Man ser att det är på långt avstånd men hjorten avtecknar sig oväntat skarpt mot bakgrunden. Så grattis till att du har det förevigat!

BeBest sa...

Det blir ju så när kameran pressas att ta bilder den inte riktigt orkar med. Då flyter detaljerna i hop och skärpan suddas ut. Resultatet blir att bilden som skulle ha varit ett kontrastrikt detaljerat foto, blir mer likt en målning där konstnären tvingats jämna ut och förenkla bilden.

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Frågan är väl vem som jagar vem! :-)

Jag kan bara hoppas att jag lär mig vad som är möjligt att få till under rådande förhållanden. Jag ska nog snart ut en sväng igen och pröva mig fram. Hoppas att jag inte pressar ert tålamod för hårt.

imsys sa...

Ååååh, så häftigt att du visar attakerande hjorten! När det händer sådana spännande saker är fotokvaliteten av ringa betydelse! Kom ihåg det nu!!!

BeBest sa...

Man blir inte så karig såna här gånger. Jag har ingen erfarenhet av hur hjortar beter sig så därför vek jag undan i tid.

Min yngste bror är duktig på att locka älg och vid ett tillfälle hade han fått fram en tjur på väldigt nära håll. Själv stod han på backen. Till älgen var det kanske 25m. I det läget valde min bror att visa sig men tjuren ville först inte tro att det det varit en simpel människa som bjudit ut sig i så ljuva locktoner. Brorsan blev tvungen att vråla, hoppa, vifta med armar och bete sig konstigt på alla vis innan älgen anade att något inte stod rätt till med den lockande ”älgkon”.
Så fort älgen kommit bort en liten bit började brorsan göra om lockproceduren och tjuren var raskt med på noterna bara för att åter bli bortskrämd. Även en tredje gång började försöken att locka fram tjuren men nu var den mera tvivlande. Den kom fram en liten bit ut på åkern men det gick sakta och ända fram till diket framför brorsan vägrade den att gå.

Jag är inte säker på att det varit möjligt att göra något liknande med hjorten.

Skicka en kommentar