Gryning

Gryning

fredag 31 januari 2014

I gränslandet mot vidskepligheten


På den tiden jag var på väg in mot kraschen i väggen hade jag ofta en dröm, som i korthet var så här: Jag befann mig i en roddbåt och ägnade mig åt fiske. Båten var inte tät och hade usel flytkraft. Skulle den vattenfyllas helt, skulle den inte klara att flyta med den last den hade och nu var den fylld upp till kanten och vågorna slog in. 

Man skulle kunna tolka detta som en varning, ett budskap om att jag var på väg mot alltför djupt vatten och om detta fortsatte skulle jag ta mig vatten över huvet och gå under. Om detta tog jag på den tiden ingen större notis än att de gånger jag i verkligheten använde denna otäta träbåt, såg till att ösa ur vattnet regelbundet och ofta.

Så gick jag i väggen! Jag blev sjukskriven, ekonomin rasade samman och skulderna strömmade in likt vattnet i ekan men nu hade jag inget ekonomiskt öskar att få bort dem med. Jag hade dock den otroliga turen att få undsättning av en handlingskraftig kvinna och med hennes knuffar framåt och praktiska hjälp ta mig upp igen, endast dagar innan katastrofen skulle vara ett fullbordat faktum. Även om vi var alltför olika som personligheter för att få vardagen att fungera tillsammans, så är jag henne evigt tacksam för den insats hon gjorde.

Från den stunden jag kom ur den ekonomiska rävsaxen har jag sakta men säkert kunnat bygga mig ett litet men hållbart fundament att leva tryggt på. Jag har inget överflöd av pengar men jag klarar min vardag och kan även spara till de små mål jag satt upp, något som inte var möjligt under den tiden jag jobbade ihop till min totala utmattningsdepressiont.

På senare tid har denna dröm återkommit flera gånger. Vad är det nu som är fel? Jag vet inte.

För att nu lämna metafysiska spörsmål tänker jag visa en konkret verklighet.

Sköt om er och lev era goda drömmar!

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Vidskeplighet är det ju inte. Det är ju dina tankar och känslor som visar sig för dig. Du kanske ändå kommer på så småningom vad som pressar dig nu, när drömmen återkommer.

Bilden är i en färgskala som jag tycker så mycket om. Ett lugn vilar över nejden; molnen är ganska täta vid horisonten men visar glimtar av en blå himmel. Träden fortsätter att rakryggat sträva uppåt, vassens viskningar vilar vid vattnet som i sin tur vintevilar under isen. Stillhet, skönhet, renhet.

BeBest sa...

Så fint och poetiskt du beskriver mitt foto!
De här alarna vid strandkanten kommer nog att figurera snart igen. De är redan några av de mest porträtterade träd jag hittat och kommer den stund med grann solnedgång och lätt molnighet som jag vill åt, lär kameran åter få jobba!

Idag förutser jag inga värre händelser men något som skulle ställa till besvär och som möjligen kan inträffa beträffande min gamla dator, är ett haveri. Det är något jag också räknat med sedan en tid och därför håller på att ta ekonomisk höjd för. Jag tror mig om att klara detta också.

Skicka en kommentar