Gryning

Gryning

måndag 10 februari 2014

Då en regnbåge gör skillnad


Det spåddes kunna bli solsken en stund innan kvällningen. Detta eventuella ljus tänkte jag försöka få nytta av. Jag planerade att då kvällen kom, befinna mig vid Krämbol och försöka få en färgglad vy över fälten. Innan dess skulle jag gå en promenad i regn på snöslaskiga och isiga vägar för att se vad jag kunde hitta i omgivningen.

Det är gott om vatten nu. Snötäcket agerar svamp och suger åt sig allt som inte hinner rinna undan. De vissna fjolårsvegetationen och alla fallna löv färgar vattnet och snön i alkärret.

Medan jag väntade på att mina förhoppningar om en vacker solnedgång skulle kunna uppfyllas gick jag mot Östra Vingåker. Ute på en åker efter vägen dit, har jag en speciell plats, en liten kulle, som jag trodde skulle kunna bli fin om solen tittade till den lite. Nu stod det mycket vatten på åkern så jag var tvungen att välja en annan väg fram mot kullen.

Regnet föll från grå himmel. Vädergissarna trodde att solen skulle komma någon gång mellan 14 och 15. Klockan 14 fanns inga tecken på väderförändring. En kvart senare anades en ljusning vid horisonten. Därefter tog det ytterligare en kvart innan solen bränt hål i regnmolnen.

Regnet upphörde inte men solen gav sig inte heller. Jag befann mig så att jag såg ned mot den rätt risiga kullen där det för länge sedan funnits ett soldattorp. Nu stod en regnbåge där. Likt en spänd pilbåge riktade den sig mot landet i öster där en regnbåge är farlig.

Solen torkade snart bort regnet och jag trodde att nu kan det nog bli fint. En knapp timme senare drog nya moln in över himlen. Festen och glamouren var över och gråheten var tillbaka. Kullen blev åter dyster. 

Jag gick mot Krämbol. De grå vyerna stod där tysta, trista och ointressanta. Så började åter en strimma av hopp anas vid horisonten. Kanske, kanske ändå. Jag dröjde mig kvar i hopp om att himlen skulle rensas. Den blev också befriad från den deprimerande gråheten men färgerna jag hoppats på ville inte visa sig ... inte vid Krämbol men då jag var på väg hem och kommit till Luvsjö-området hände något.

HImlen blev rent maniskt färgglad! Jag tackade och tog emot!

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

En helt underbar bild, BeBest! Grattis! Även den översta är härlig med sina brungula toner, men himlens glädjefnatt i den nedersta är sällan skådad.

BeBest sa...

Tack Du!
Ja nog kan man tala om glädjefnatt i det sista fotot. Jag läste nyligen ett inlägg av fotobloggaren Claes Grundsten:
http://grundstensfotoblogg.blogg.se/
Han berättar då om hur viktigt det är att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle för att kunna fånga det man tror ska ske just då.
I mitt fall befann jag mig vid Krämbol då jag trodde att solnedgången skulle ske . Det visade sig dock snart att solen närmade sig horisonten på ett ställe, där det jag ville åt inte skulle visa sig lika tydligt så som jag ville ha det.
Jag flyttade då på mig till en plats som förra året gav ett snyggt foto under liknande omständigheter. Den här gången fångade molnen upp glöden från solen, vilken nu hunnit gömma sig under horisonten medan den fortsatte att färgsätta skyarna ovan på grannast möjliga vis.
På grund av att jag gått där så många gånger och under olika förhållanden visste jag vad som fanns inom möjligheternas ram men att det skulle bli så praktfullt kunde jag inte i min vildaste fantasi ana!

Skicka en kommentar