Gryning

Gryning

torsdag 6 februari 2014

En epok går mot sitt slut


Idag ska jag bli historisk. Jag ska berätta om mitt liv med datorer. Allt har naturligtvis en början och mitt inträde i datorernas värld var inte helt okomplicerad. Då jag 1984 sökte till systemerarutbildningen vid Uppsala universitet hade jag över huvud taget inte petat på en dator eller för den delen ägnat mig det minsta åt programmering. Mer novis kunde en student knappast vara. 

Jag hade ingen aning om vad som förväntades av mig eller vad jag skulle få lära mig. Det visade sig att vi skulle börja lära oss ett programmeringsspråk som kallades Pascal. Jag klarade den kursen konstigt nog. Fortfarande var jag tämligen okunnig om datorernas tekniska uppbyggnad, specifika funktioner och möjligheter att kommunicera via nätverk och annat vad därtill hörde. Den bristen är fortfarande påtaglig.

Jag kom aldrig genom den 3-åriga utbildningen. Det fanns naturligtvis en rad skäl bakom detta. Att samtidigt studera på heltid, arbeta heltid natt, ha familj, vara bosatt i en ny men inte färdigbyggd villa 7 mil från arbetsplats och universitet var ingen lyckad kombination. Jag fick inte alla pusselbitar på plats helt enkelt. De viktigaste, ekonomin, tiden och orken, saknades också.

Jag hade dock lärt mig något om datorer, även om det var oanvändbart i praktiken. Efter studietiden började jag skriva på en roman. Jag var skötare och arbetade på natten. Det fanns ibland lugna stunder och då skrev jag för hand en slags kladd. Den bearbetades vidare och plitades så ner i manuskriptets pärm fylld av lösa kollegieblocksblad.

Jag förstod efter ett tag att denna text nog borde skrivas på dator men hur skulle jag råd till det? Det löste sig dock. En vinterdag hade jag skaffat en Apple IIe med tillhörande diskettstationer och en skrivare. Nu skulle texten petas in i datorn. Jag skrev då som nu endast med höger hands pekfinger. Det går inte fort men snabbare än jag tänker, vilket ni säkert märkt eftersom min förmåga att prestera felstavningar är god.

Så gick en tid då datorn och skrivaren vägrade samarbeta. Jag insåg att jag behövde något bättre men annat kom i vägen, så det dröjde innan jag lyckade köpa en Macintosh Performa. Fortfarande var manuskriptet och skrivandet min huvudsakliga drivkraft. Den nya datorn var inget fartmonster men den gav mig allt jag behövde och kunde mer än så. Även den gav dock upp ungefär 7 år senare.

Nu var det åter dags att hitta något användbart. Köpa nytt hade jag inte råd med men det löste sig genom en del fynd på begagnatmarknaden. En dag stod en fullt fungerande men utrangerad Macintosh G3 av kontorsmodell på mitt skrivbord. Manuskriptet hade lämnats åt sitt öde men andra texter av skiftande slag hade istället tagit över. Jag var då rätt produktiv även om det inte var så vettiga saker jag höll på med.

Apple hade under tiden släppt eleganta datorer som de kallade iMac. De första typerna var spektakulära men inte något jag gillade. De hittade till slut en bra design av denna modell och jag började så smått grunna på möjligheten att skaffa en sån, om det långt in i framtiden blev dags för nästa datorhaveri. Det kom dock ett annat haveri emellan. Mitt eget. Jag gick i väggen och konkursen mentalt, fysiskt och ekonomiskt var ett faktum eller nära förestående.

Jag hade tur att få hjälp och ta mig ur villan och kunna restaurera det som gick av det som återstod av mitt psyke och min hälsa. Det blev konstigt nog även pengar över till en ny Imac vid försäljningen av det vid det laget rätt hårt nedgångna huset. Det är den maskinen jag nu skriver på. Trotjänaren har jobbat hårt minst 8 timmar per dygn i snitt under mer än 7 år. Nu börjar den visa svåra trötthetstecken. Ingen vet hur länge till den orkar fortsätta göra sitt jobb men jag jag tror inte att den håller så många månader till.

Jag har börjat snegla åt en ny Imac. Skrivandet har efter hand reducerats till korta bloggtexter. Istället håller jag på att försöka lära mig fotografera och redigera bilderna. Detta kräver en hel del datorkraft och det innebär att en äldre sliten dator med kringutrustning inte känns så attraktiv. Där kan sista förbrukningsdag komma fortare än min egen.

Jag tänker dock inte förhasta mig, i varje fall försöker jag undvika det. Jag bör naturligtvis ha klart för mig att den här datorns 7-års epok är över och att den nu jobbar övertid, trots att den borde pensioneras. Jag har därför ständig back-up ansluten, så allt innehåll och alla förändringar sparas kontinuerligt. Ifall datorhaveriet kommer före nästa dator har köpts, vill jag självfallet ha allt gammalt kvar, ja allt jag hitintills samlat på mig av texter, musik, släktforskning och bilder, så att väl valda delar kan flyttas över till den nya. Jag är inte där än men det är inte en fråga om om längre, utan nu handlar det om när och det  kan hända snart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar