Gryning

Gryning

lördag 5 april 2014

Att gå efter stundens infall


Det fanns möjligheter till att gryningen kunde bli vacker och jag bestämde mig redan kvällen innan för att ta chansen och försöka få till något färggrannt från utsikten över Näsnaren vid Sjöholm. Gryningen kom också och en mängd foton gulröda toner hamnade i kameran. Inget av dem blev väl så annorlunda till färg och motivval från den jag visat från andra tillfällen att det känns intressant att visa något av dem. 

Morgonen var som sagt vacker solig, vindstilla, klar och friskt kylig, ja, riktigt kall med is på minsta vattenpuss och glittrig rimfrost vart man såg. April är ju en vårmånad men en ombytlig sådan då det gäller vädret. Rimfrosten är väl ett exempel på detta.


Det for nya infall genom min skalle och jag gick tillbaka via Krämbol. Trots kylan fanns det buskar vilka börjat veckla ut sina blad för att få i sig så mycket solenergi som det bara var möjligt.

Andra hade fortfarande vantarna på och där de stod var det kanske klokt för de hade is och frost på sig. Solen hade dock börjat försöka smälta bort iskristallerna.

Solen hade börjat få bort frosten från marken men i skuggorna fanns den kvar. Jag såg ett ställe med mycket vit frost på det höga gräset och letade mig självfallet fram dit. 

De gyllenbeiga och vita kulörerna tillsammans med skogens mörka skugga kom mig att minnas en hund, en whippet, jag haft för länge sedan. Han hette Arvid och var framgångsrik på såväl utställning som kapplöpning. På detta foto är han ännu en valp.

Det kan nog bli en fin dag även idag. Än är inget bestämt om vad som kan bli utfört men det kommer väl något infall om det också vad det lider.

4 kommentarer:

Boel sa...

Så fint med ljuset som skiner igenom bladet. Är det möjligen en krusbärsbuske eller måbär kanske? Våra är igång lika långt. De där whippetarna var ju verkligen eleganta hundar och väldigt exotiska i byn. Jag minns nog egentligen bara Ylva men kommer ihåg fyrflätan av kopplen påpromenad. Trevlig helg Börje!

baraenbildavmig sa...

Frosten skänker skönhet åt landskapet. Jag önskar att jag orkade ut i gryningen någon gång, men har en period med sömnlösa nätter så på morgonen är jag knockad. Hos mig är tredje bilden bara till hälften nedladdad, den har fastnat, men jag kan se att solen ger löven ett vackert skimmer. Bilden på videskissens blöta ullvantar är ljuvlig! Man vet aldrig vad som plockas fram ur minnets kamrar med hjälp av sånt man ser i naturen. En smäcker hund hade du i Arvid. Hur kom det sig att de blev just den rasen?

BeBest sa...

Jag tror det är en måbärsbuske. Krusbären är också på gång men den här var utan taggar och mycket högre.
Hundarna var av annorlunda slag än de jakthundar man var vana vid annars. Ylva var vänlig mot folk men kunde ta sig ton mot andra hundar. Hanhundar gick oftast bra men trodde hon att valparna var i fara blev hon fruktansvärt aggressiv.Även tikarna i byn var hon grinig mot. Värst var hon mot den vänligaste av dem alla, Trixa. Trixa hade aldrig gjort henne något inte ens försvarat sig men Ylva tålde henne inte ändå. Vad jag tyckte om det beteendet visste Ylva men hon vägrade att ändra på sig. Att ta undarna på promenad kunde vara nog så knepigt .Det var ett knepigt knypplande av kopplen som valparna ställde till med.

BeBest sa...

Arvid var en ganska robust hund för att vara en whippet och som vuxen lade han på sig mycket muskler. Han var stark, snabb och även uthållig. Till psyket var han envis och lättlärd. Han var inte lika social som de övriga valparna utan gick gärna för sig själv om tillfälle gavs. Ylva hade stora problem med att tukta sin egensinnige son. Men han lärde sig: Morsan är inte att lita på, inte ens när hon löper och i desperation försöker få mig att para henne! DEtta att gå sina egna vägar och göra lite som han själv ville tycker jag att jag känner igen från annat håll ...
Att det blev just en whippet har en lång historia som börjar med en önskan om att ha en irländsk varghund, som sedan blev ett köp av en skotsk hjorthund. Det är stora raser bägge. Hjorthunden Gregor hade 80cm i mankhöjd och en matchvikt på ca 35kg. Så stora kalvar hade vi inte plats för men ville ha en hund av samma typ. Det blev whippet. Först då Ylva och senare en kull med henne som mor. Där stötte vi på problem. Vi blev inte av med valparna. Det var oväntat. Efter många om och men lyckades vi sälja två men Arvid som hade tänkt behålla fick även dras med sin gänglige bror Artur. De var väldigt olika till personligheten.

Skicka en kommentar