Gryning

Gryning

torsdag 19 juni 2014

En återkommande händelse




Fiskesemestern var mitt andningshål, min årliga återfödelse. Fiskeexpeditionerna ägde livscyklar liknande dagsländornas. De hade år av utvecklingsstadier under vattenytan fram till kläckningen, följt av ett fåtal timmar som fulländade efemärer, vari nästa generation skapades. Mina fjällresor levde sina imaginära liv i mina tankar för att en försommardag plötsligt bryta fram och under några intensiva dygn överväldiga allt annat. Den korta tiden skulle ge mig fritidssysselsättning, kraft och inspiration till att orka ännu ett år. Planeringen inför nästa resa började i samma stund jag lämnade stugan åt sitt öde. Väl hemma skrev jag ett utförligt referat över vad jag varit med om. Det lades till samlingen av tidigare års utvärderingar.

Rapporterna kom till pass när mörkerdepressionen tyngde sinnet. De var viktiga dokument för att väcka glömda stunder vid fiskevattnen till liv. Vyer mot snötäckta toppar och utsikter över skogsdalar kom då åter att stå tydliga och lockande. Vädrets växlingar och inverkan på fisket och humöret blev än en gång okända faktorer att räkna med, känslor av besvikelse, lycka, trötthet och vederkvickelse återupplevdes för varje läst årsberättelse. Såväl tappade som fångade fiskar passerade revy och bildade den erfarenhetsfond ur vilken hoppet om framtida fångster växte fram.

Nästa fas var en grundlig genomgång alla detaljer i tillämpade fiskestrategier, befintlig mundering och övriga tillbehör. Avsikten var att utröna vad som kunde förbättras. Åter gav rapporterna erforderlig information om vilka komponenter i utrustningen och den gångna planeringen som inte varit tillfredsställande när verkligheten satt dem på prov. Sen kom alla funderingarna runt uppslagen till hur förbättringarna borde utföras. Ibland räckte min egen fantasi för att lösa problemen men ofta måste jag hitta svaren någon annanstans. Fackpressen beskrev ofta moderna fisketekniker eller nya produkter. Via dem fick jag möjligheter till att ytterligare fullända mina egna metoder och redskap genom att anpassa det nya till mina behov. Idén till mina hemmagjorda cirkelkrokar hade sitt ursprung i en tidningsartikel om modernt havsfiske och uråldriga fiskekrokar från öarna i Stilla Havet.

Fram på vårvintern, då alla attiraljer och tillämpningsvarianter hade fått sin nödvändiga service och förnyelse, var det dags att bestämma på ett ungefär när nästa resa skulle bli av och ifall nya platser skulle prövas. Och ånyo var det dags att skatta redovisningarna för att utröna om det fanns något sällan fiskat ställe vilket kunde vara värt att besöka igen. Allt blev till angenäma stunder av bearbetning av redan gjorda upplevelser och en förutsättning för nya.

Sysslandet med förberedelserna erbjöd alltså i sig en avkoppling och njutning. Varje beståndsdel som synades, varje taktisk detalj som godkändes, varje genomförd åtgärd eller företaget nyinköp var en del av nöjet och byggde vidare på de nya förhoppningarnas fundament. Förväntningarna och livsglädjen steg i takt med att vårdagarna blev längre och nästa fjällfisketur närmade sig.

Slutligen var det dags att inventera samtliga kollin för att kontrollera att endast det som verkligen var nödvändigt faktiskt var med. Därmed var alla dispositionerna vidtagna. Utrustningen stod sedan redo att gesvint få med sig likt en väl förberedd BB-väska om det blev bråttom med resan. Det var ännu långt till sommarvärmen och avfärden och därför följde otåliga veckor i väntan på semestern och den lyckliga afton då väderprognoserna skulle förutspå en tids hyggliga fiskeförhållanden i den sydligaste fjällvärlden.

En kväll i mitten av juni skulle omsider de meteorologiska förutsättningarna utlova en dräglig vildmarksvistelse. Då var stunden inne, då var det dags att bege sig iväg på en ny förtätad fiskeexpedition upp mot Stendalen. En av smärtfyllda farhågor om motgångar och misslyckanden fylld resa, en av förtröstans tillförsikt lugnad och lättad resa, från den varma roslagskvällens skymning, genom det duvblå dunklet vid Siljan, till det bländande gryningsljuset över ett försommarskirt, svalt och friskt fjällandskap. Så började äntligen min längtans och mitt hopps befrielseresa under det att sinnestillstånden avlöste varandra likt mentala födslovärkar.

Efter en långa timmars tröttsam färd öppnade sig plötsligt vägen och framför mig uppenbarades allt det nya, det okända, det välbekanta, vilket än en gång med ett välkomnande leende kom mig till mötes. I denna stund inföll det förlossningens ögonblick då en ny levnadslust skulle födas. Den långa förberedelsetiden var över, nu återstod endast det fåtal dagar den varit till för. Nu var allt upp till mig och min förmåga. 

Under dessa snabba och oberäkneligt förflyktiga dygn, i den lidelsefyllda kulminationen, skulle alla mina önskedrömmar i bästa fall förvandlas till sköna gyllenbruna öringar med ädelt silverinfattade röda och svarta prickar, silvriga sikar och tennblanka harrar, vars ståtliga ryggfenors intensiva färger skimrade likt luddiga sommarnattsmoln och sprakande midvinternorrsken. Kanske skulle jag också förunnas lyckan att äntligen få fånga en röding. Denne, de svenska insjöfiskarnas grannast färgsatta kämpe, hade jag ännu inte på min meritlista. Men möjligheterna fanns att den skulle komma att inrymma även denna art och tankarna gick ofta till hur det skulle ske. Riktigt hur det skulle gå till var än en öppen fråga men rödingen var ju också möjlig att komma åt vintertid och fanns ingen annan lösning blev jag tvungen att förlägga några senvinterdagar på en fjällsjö om det nu verkligen kändes så angeläget att öka på fångstlistan.


Fisket var inte det egentliga målet. Det var bara ett medel att åter uppnå en ny själslig harmoni. Resan var en pilgrimsvandring in i mitt innersta. I lika hög grad, som jag avsåg att emellanåt ge mig hän åt fiske, i samma mått skulle jag sitta till synes overksam och låta mig fyllas av den frid, vidderna varsamt svepte in mig i. Min kropp skulle sakta anta ett nytt levnadsdugligt tempo. Mina sinnens skärpa skulle åter stärkas av vildnadens kraft. Årslång erosion av livslusten skulle hejdas och skadorna varligt repareras tills den åter stod redo att utan förställning möta den nedbrytande vardagen. Min själ skulle ånyo finna en genuin närvaro i nuet. Denna psykiska kraftsamling var det yttersta målet med min ödemarksvistelse.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag önskar dig en fin Midsommarhelg! (Vädret kanske inte är det bästa men det kan man inte göra något åt). / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! :-)
Vädret var inget att hurra för precis men jag hade inte tidigare fiskat öring någon å medan snön singlade i vinden men nu har jag det och på så vis blev jag en erfarenhet rikare. Jag säga att det går det också.

Skicka en kommentar