Gryning

Gryning

onsdag 18 juni 2014

För 20 år sedan


Valanexpeditionen 1994. 

Lördag
Sängdags vid halvniotiden. Allting var klart. Bilen nyservad, all packning på plats i bagageutrymmet och mackorna färdiga i kylen. Till och med några maskar hade jag letat upp ifall att jag skulle få för mig att jag bara måste provmeta lite i någon spännande bäck längs vägen upp till Idre. En veckas vildmarksäventyr väntade. Somnade ovaggad.

Vaknade av väckarklockan 04.30. Detta var alltså den första dagen på den nya semestern. Kände mig lagom pigg trots att jag inte sovit något på hela dagen igår efter senaste nattpasset. Duschade, gjorde frukost och läste tidningen. Väckte min dotter Frida innan jag for, så som jag lovat henne. Hon var nog lite ledsen för att jag skulle åka bort men tröstade sig till slut. Jag hade tänkt ge mig av före sex men blev en kvart sen.

Måste tanka bilen i Östhammar. Sinkade ytterligare tid. Det är märkligt att när man faktiskt har hela semestern framför sig, så blir alla försenade kvartar stora irritationsmoment. En sådan stressig början på en fiskeresa är inte bra! Fint väder på resan, bra väglag, måttlig trafik. Stannade först efter Sandviken för en kort bensträckare.

Tog en snabb bensträckare vid Rällsjön en kvart över nio men var fortfarande inte fikasugen. Ett fåtal bilar på vägarna. Det märktes att turisterna skyggade för den kalla våren och försommaren.

Fulufjället påminde om ett till brädden fyllt badkar, ur vilket skummet flödade över längs sidorna. Stannade till vid Foskan. Varmt i luften, kallt i vattnet. God vattenföring. Fikade. Björkarnas löv var något mer än tumnagelstora. Hade god lust att meta lite bara på försök men beslöt att spara mig till kommande stordåd.

For upp till Idre Fjäll. Kom dit vid halvettiden. Snöfläckar kvar i slalombacken. Härlig utsikt över Norgefjällen. Alla hade mycket snö kvar. Ringde hem. Åt köttfärslimpa på restaurangen. Mycket godare än det frystorkade käk jag enligt planerna skulle ha ätit.

For till Nybo för att se om det gick att gena med bil över berget men så var icke fallet. Fick vända. Såg några renar nere vid Grövlan. Många flugfiskare. Vakande fisk. Vägen mot Grövelsjön verkar vara känslig för tjälskador. Många svåra gupp och knölar på vägbanan.

For till Guttudalskojan. Grusvägen var i gott skick. Mycket folk och husvagnar vid Guttukojan. Orolig för att Guttudalskojan skulle vara upptagen. Fann den tom. Björklöven i lillfingernagelformat. Bytte till fiskekläder och fikade. For till Hisjöbrunnan. Ju mindre väg dess större gropar.

Gick upp till Hisjön. Det växte murklor på stigen men nyare forskning har ju gett vid handen att det inte är möjligt att helt avlägsna deras gift så jag avstod från att plocka dem. Fick ont i ett muskelfäste i höger ljumske. Det brukar låta känna av sig vid ansträngning. Sydvästlig vind, solsken, moln och några regnstänk. Mygg och knott i luften. Sjöfågel på sjön. Vakande fisk på lävattnet.

Började bäckmetet uppe vid utloppet. Inget napp. Såg ibland fisk nära botten men ingen ville ta. Fick till slut en som skulle sparas till frukost. 

For åter till Guttudalskojan. Den var fortfarande obebodd och det passade mig perfekt. Rensade fisken och lagade en sen kvällsfika, mackor och varm snabbchoklad. Ett stilla regn ute. Somnade vid halv ett. En lång dag.

Söndag
Vaknade halv fem. Började genast att göra frukost. Kokt öring med potatismos och hårdbrödmacka till. Mycket gott. Tog med hett vatten i termosen och blandade torrmjölk och snabbkaffe i en aluminiumtub. Tre dubbla mjuka mackor med mjukost och messmör fick utgöra dagens näringstillskott. Det är otroligt så lång tid morgonbestyren tog. Först kvart över åtta var jag klar för att gå upp emot norska gränsen.

Stigen upp mot mina tilltänkta fiskeplatser gick genom gammal orörd urskog. En glesstammig fjällbarrskog med långa sjok av svart eller grå skägglav på grenarna samt här och var mycket grova, kanske tusenåriga tallar och mängder av torrakor och vindfällen i varierande grad av förruttnelse. Ju högre jag kom, dess mer ökade inslaget av björk. Björkarnas blad var något större än musöron på den nivån där man lämnar skogsvägen.

Det tog två timmar att komma så långt att jag såg gränsstängslet. Jag hade aldrig tidigare varit så långt upp efter ån och därför kanske inte valt den mest lättgångna vägen. Av säkerhetsskäl hade jag gått runt några sankmyrar och det fanns många mycket snåriga men låga enbuskar och tuvor att snava i längs den stigen, som följde åkanten. 

Stövlarna är inte bra att gå med i oländig terräng. Behöver kanske ha tjockare sockor i för att de skall bli stabila, dessutom har de en utskjutande kant framtill som hakar i riset. Usch så ont jag hade i ljumsken och som lök på laxen hade jag fått tillbaka ischiasvärken. De fiskar som fanns allra närmast Norge fridlyste jag enbart av den anledningen att jag inte stod ut med mer ansträngning och elände.

Jag kunde konstatera att platsen var otroligt vacker. Solen stod precis i rätt läge för att ge de norska fjällen bästa ljussättning mot de gråblåmörka molnen, som kom dansande över topparna västerifrån. På myren framför mig böljade gräset skirt grönt och vadardrillar och sparvkvitter hördes överallt.

Björkskogen stod saxofonkrokig och vitstammig med bara grenar. Björkarna hade inte kommit längre i lövsprickningen än att man såg en grön liten rand på bladknoppen. På dessa två timmar hade jag vunnit etthundrafemtio meter i höjd men förlorat ett par dagar i växtlighetens utveckling. Även om dagen blev fisktom skulle vyerna vara belöning nog och detta trots all smärta! Tog en välbehövlig fikapaus och lyssnade till två gökar, vilka var i färd med att muta in sina revir inne i Guttulia Nasjonalpark.

Styrkt av kaffet och vilan riggade jag upp spöet. Jag var redo, var fisken det?

Det var inte många träd som stod i vägen vid åkanten men fläckvis var det ändå svårt att komma fram till vattnet. Ville inte riskera att gå ned mig i en del tämligen vattensjuka och gungflylika strandkanter och vida djuphål, vilka lurar överallt vid håarna och myrmarken vid övre Valan. 

Hittade dock en bra fiskeplats vid en liten fors mellan två håar och fick genast en trehektos öring nedströms, strax innan kastet var utfiskat och därmed var dagen räddad! Hå är den lokala beteckningen för en lugnare liten damm eller sjö i ån.

En ganska ihållande byig västan pinade både vattnet och fiskare. Det var något problematiskt att kontrollera flöte och lina, inte enbart på grund av vinden utan även strömstrykorna bidrog med svårigheter både i utkasten och fiskandet. Mest moln och några enstaka regnstänk på förmiddagen. Soligare på eftermiddan.

Kom på eftermiddagen till en vacker hå. Hade sett den redan på vägen upp. Den var den sista hån innan Valan börjar sin långa fors ner mot Guttan. Då jag närmade mig, tyckte jag mig se en stor fena klyva ytan men trodde det var en illusion, en synvilla på grund av reflexer och skuggor i vågorna. Satte på en fin mask och kastade ut. Flötet drev med strömmen. Plötsligt kom ett jättelikt fiskhuvud upp och tog flötet. Det måste ha varit en öring på flera kilo. Jag gjorde mothugg och kände några kraftiga simtag i andra ändan av linan. Sen var det roliga över. Öringen hade visat sig. Den var så verklig en öring kunde vara men den brydde sig inte om mina maskar, så enkelt var det.

Kom ned till bäverhyddan halvvägs ner till Guttan. Mycket trött av all värk och vandring. Fikade upp sista mackan och varmvattnet. Fiskade halvhjärtat. Beslöt att återvända till kojan och komma tillbaka nästa dag för att fiska av bäverdammarna. Hittade en fin stig till bilen. Packade in grejorna och gav mig av. Kändes skönt att komma i lä och värme igen speciellt som det tydligen var dags för ett rejält skyfall. Rullade på i sakta mak längs den guppiga och steniga timmervägen. Lyssnade på radion medan jag funderade på om det skulle bli tid för något mer fiske innan sängdags men fann att det som i första hand behövdes var mat och vila. Fiske blev det nog tillräckligt av i morgon.

Plötsligt dog bilmotorn helt oförklarligt och oväntat i en stenig, brant och svår nedförsbacke. Då motorn stannade upphörde också bromsservon. Det känns lätt panikartat när bilen på egen hand och utan motorns hjälp, till synes ohejdbart började öka farten i en sönderströmmad utförslöpa, vars svårighetsgrad anbefallde lägsta möjliga hastighet. Handbromsen fungerade som tur var. Bilen ville inte starta genast utan krävde några extra varv med startmotorn. 

Detta hände en gång till i ravinen vid Gjotbäcken. Stopp nere på bron. Kunde man verkligen få motorstopp i en bil med automatlåda enbart på grund av hård bromsning i den knöliga nedförsbacken eller var det något mera allvarligt å färde? Såna här stopp hade ju inte hänt mig förr!! 

Man känner sig väldigt ynklig och utlämnad,  medan man sitter i en icke samarbetsvillig bil, vilken står längst ner på en bro över en forsande fjällbäck med branta steniga backar åt bägge hållen upp till den knaggliga skogsvägen och har flera mil att gå i ett kallt skyfallsliknande regn för att komma till landsvägen, samt är trött och hungrig och har ont i hela kroppen.

Fick till slut igång motorn igen. Tänkte ta mig ner till stugan för att se vad som kunde göras åt bilen. Guttudalskojan var full av folk och så var även Guttukojan. Jag ville vara i fred med mitt elände så jag fortsatte mot Idre trots att jag kanske hade kunnat få assistans av stuggästerna. Funderade på att eventuellt sova någonstans vid Buran och sedan höra om man på Egons bil i Idre kunde ge mig någon hjälp eller förklaring till det inträffade. Då jag väl kommit till byn hade jag emellertid bestämt mig för att åka hem direkt. Det fanns ju inget större nöje i att gå i skogen med en massa värk i ben och rygg. Jag kunde lika gärna fiska abborre hemma och sova i en skön säng.

Färden gick bra ända till Sandviken. Där jag blev tvärtrött. Tog mig dock till Furuvik. Var på gränsen till att somna vid ratten. Hittade en parkeringsplats i sista sekunden innan proppen gick. Efter två timmar vaknade jag av att jag frös. Gav mig av igen men tröttheten tvingade mig att stanna och vila ett bra tag redan vid Lövsta Bruk. Tankade i Östhammar. Kom hem halv sex. Bilen spann som en katt hela vägen men inte ångrade jag mig för det!.

Frida vaknade då jag kom in i sovrummet. Hon sken lyckligare än morgonsolen. 



4 kommentarer:

berit sa...

Vilka utmaningar ! Spännande ! Fina naturbeskrivningar.

BeBest sa...

Tack Berit! :-)
Det var en prövning det var det! Min enda förklaring till de oväntade motorstoppen är att såväl motorn som oljan i automatlådan var kalla och detta i kombination med den branta lutningen och bromsandet blev en för hård påfrestning på motorn.

Vandringen upp och ned efter Valan var också en pärs men den var ju självförvållad så jag hade bara att tiga, lida och fortsätta framåt om jag ville komma dit jag tänkt mig. Jag har varit dit många gånger sedan dess och snart är jag väl där igen om allt går väl.

Mia sa...

Oj, vilken berättelse!!! Beskrivande, fantastisk och grönjäklig :)

BeBest sa...

Tack Mia! :-)
Så här långt efteråt kan jag skratta åt eländet men just då hade jag så lagom roligt! :-D

Skicka en kommentar