Gryning

Gryning

tisdag 17 juni 2014

Skrattmåsungen


Det var en gång en skrattmås unge. Den simmade för sig själv i dammen. De andra måsungarna höll sig långt därifrån. Det kändes lite ensamt att inte ha någon att leka eller vara tillsammans med.

Skrattmåsungen ville att de andra skulle komma och vara där den var men de höll sig alltid långt bort från den. Då tänkte måsungen att den måste visa sig vara ännu mera tuff och modig. Den måste vara värre på att skratta åt andra än de övriga och allra stöddigast av alla i dammen. Gjorde den så, skulle den säkert bli kung i dammen och få alla de andras respekt och alla skulle beundra och vilja vara i skrattmåsungens närhet och göra som den ville. Skrattmåsungen bestämde sig för att visa hur otäck och farlig den var. Nu skulle de andra ungarna få se vem som var värst! 

Inte långt därifrån låg en en gammal gräsand och sov. Den tänkte skrattmåsungen retas med och vara stöddig mot. Ungen simmade bort till andens plats och klev upp ur vattnet och väckte anden. 

- Upp och hoppa din gamla sovsäck! pep skrattmåsungen.


Du får inte vara där jag är, pep skrattmåsungen. Nu ska du få stryk! 
Gräsanden ville inte slåss.


Du är är ingen anddrake! Du är en fegis, pep skrattmåsungen. Försvara dig! Skrattmåsungen viftade stöddigt med de korta vingarna.
Gräsanden ville fortfarande inte slåss.


Fegis, fegis, fegis, pep skrattmåsungen. 
Gräsanden ville fortfarande inte slåss.

Ha, ha, ha! Såg ni? Jag vann över fegisen, pep skrattmåsungen. Jag är värst och farligast i hela dammen. Kungen är jag! Nu vill ni väl allt vara med mig va?

Men fortfarande ville ingen vara med skrattmåsungen och den förstod inte varför.

10 kommentarer:

imsys sa...

Så kan det gå. Känner igen det hela men med barn istället för måsungar under 45 års boende på min gata. Jag såg direkt sambandet och räddade ett antal från att bli värstingar.

BeBest sa...

Man kan ju se sagan som en slags allegori. :-)

baraenbildavmig sa...

Jag undrar om du lyssnade ordentligt. Den kanske bara frågade om anddraken ville vara med honom. Men skrattmåsungen var dömd på förhand, och anddraken gjorde som alla andra i stället för att lita på sig själv och känna in att här kom en liten ensam stackare som behövde lite värme och tröst. Jättefin silhuettbildserie!

Märit i Mariehem sa...

Fin och tänkvärd fotoberättelse!
Djuren på vår gård visar också ofta upp beteenden, som vi översätter till människospråk och vi ler åt att vi ser samma sak.

BeBest sa...

> baraenbildavmig

Då blev det en helt annan allegori och den kan också vara fullt giltig! :-)

BeBest sa...

> Märit i Mariehem

De allegoriska djurfablerna är ju ett gammalt klassiskt sätt att berätta sedelärande anekdoter. Aisopos är väl den mest kända mästaren i den genren.

Visst är det lätt att tolka i människors sätt och vanor i djurens beteenden men även lätt övertolka dem och framförallt allt att projicera in sina egna erfarenheter, känslor och värderingar i djurens reaktioner och ageranden.

Anonym sa...

:0) det var en söt saga. / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! :-)

Jag ska berätta den för måsungen nästa gån jag går förbi viltvattnet. :-D

Anonym sa...

Ja gör det:)! / Monika

BeBest sa...

Ska bli! :-D

Skicka en kommentar