Gryning

Gryning

onsdag 2 juli 2014

Bland dofter och skutt


Gömd under ormbunkar i den regnvåta ängens utkant stod den, nattviolen. Blygt gömde den sig i landet mellan skuggor och solsken och väntade på natten då dess doft skulle locka fram flygare från alla håll. Utanför i ljuset flög dagfjärilarna bland böjda strån och glittrande droppar men i tryggheten under örnbräkenbladen gömslen sökte nattens insekter skydd tills mörkret kom och nattviolens doft spreds över ängen.

I skogsbrynet på solsidan om träden stod högvuxna örter i blom. De gav stöd åt dem som regnet tyngt ner. Dit sökte sig denna prydliga pärlemorfjäril.

Uppe i tallen satt en kråka och lyssnade till hur jag kraxade fram en visa av Alf Hambe. Kanske blev den inspirerad, kanske mera förtörnad, vad vet jag, ty plötsligt ville den visa hur en riktig kråka hoppar.


Då kråkan skuttat färdigt och dragit sig undan gnolade jag vidare på Alf Hambes visa.

6 kommentarer:

Märit i Mariehem sa...

Så fina bilder! Är det den vanliga nattviolen eller den grönvita, som växer där? Tycker att det lutar åt grönvit nattviol. Helt underbar doft!

baraenbildavmig sa...

Vilken rolig och lyckad bild på den hoppande kråkan! Undrar om jag har fotat den där prydliga någon gång… men mycket vacker bild på den! Nattviolen är en blomma som jag inte har bekantat mig med av någon anledning. Din poetiska beskrivning gör mig nyfiken på att reparera detta.

baraenbildavmig sa...

Jag skulle ju tacka för Visa i Molom också, så i linje med dina ord i början.

BeBest sa...

Tack Märit! :-)
Jag vet inte. Visste inte ens att det fanns två olika nattvioler.

BeBest sa...

Det fanns två kråkor i tallen. Troligen ungar. De var inte särskilt rädda eller intresserade av mig till en början men efter ett tag flög den ena undan en bit. Kvar blev den här och nu hade den blivit mer misstänksam mot mig och kameran. Jag gjorde som jag brukar då motivet snabbt kan flytta på sig. Det var alltså seriexponeringar på gång och därför jag lyckades få med kråkans uppflog då den gav sig av.

BeBest sa...

Alf Hambe är en konstnär jag återupptäckt på äldre dar. Han har ett eget språk och finner intressanta uttryck för att beskriva och väva ihop sinnesintryck och känslor. Han är och vågar vara annorlunda i sitt konstnärskap.

Skicka en kommentar