Gryning

Gryning

torsdag 18 december 2014

Nu är det gjort


Det har varit ganska sparsamt med inlägg här under december. En orsak till det kan vara att jag inte varit ute så mycket med kameran, en annan att jag sysslat med fotoboken och en tredje att jag försökt hålla mig undan från internet. 

Jag har som bekant högt blodtryck. Någon konkret orsak till att det blivit så kan jag inte peka på. Antagligen har det till någon del att göra med min låga stresstålighet och behov av att få vara mig själv i min egen värld. Att vara aktiv på sociala internetforum ger ofta mindre tillbaka än det kostar i energi. För en människa med autistiska drag är just att vara social lika nedbrytande som det är för en vanlig glödlampa att lysa. Förr eller senare har glödtråden brunnit av. Det är något sådant jag ibland känner då jag borde svara på någon kommentar till mina foton. Jag känner att all anständighet och hövlighet begär ett trevligt svar, jag vill ge det men kan inte. Det är mörker i skallen. Den situationen är stressande och hjälper till att höja blodtrycket. Jag vill självfallet försöka vara en trevlig människa men troligen bör jag ransonera tillfällena ytterligare.

När nu också blodtrycket kom på tal kan jag berätta att jag igår var till en specialist och det resulterade i ändringar i medicinen och att jag ska låta distriktssköterskan kontrollera mitt blodtryck regelbundet samt att resultatet av detta ska var fjärde vecka rapporteras till specialisten.

Så var det det där med fotoboken. Jag fick inte plats med texterna till bilderna så som jag ville, såvida inte jag skrivit in dem i fotona. Nu tyckte jag dock att rena foton och de korta texterna tillsammans gav mer än enbart bilderna. Av den anledningen blev det en bifogad pärm med texter också. 

När jag så fick hem boken och fick se det färdiga resultatet var jag nöjd med 90% av fotona men några hade inte blivit så som jag trott. Felet med dem hade att göra med min ovana med att arbeta på det sätt som programmet ville ha det. Det var mycket att ha kontroll på och allt fungerade inte helt intuitivt.

Till nästa gång vet jag bättre ... om det nu blir ett sånt. Det pågår nämligen en ny fototävling och den är jag med i. Än har inte de stora fotokanonerna skickat in sina bidrag, så även om det ser lovande ut just nu för mina foton, så är det över en månad kvar till anmälningstiden går ut. Det kommer att dyka upp riktigt fina foton från folk som kan fotografera och som då sopar golvet med bidragen från oss amatörer.

Nå vad gjorde jag detta läge med bilderna i fotoboken? Jag brände ned originalen på en CD och bifogade i textpärmen. Nu går det att med hjälp av datorn och kanske även på teven, se hur jag tänkt mig att fotona skulle ha blivit. 

Vem skulle jag då ge boken till? Från början hade jag ingen aning om detta. Jag behövde den inte. Inte ville jag favorisera något av mina barn heller. Det måste bli någon annan person som jag kände lite extra för! En sådan finns! Då jag var på väg mot den slutliga avgrunden för 8 år sedan tog hon tag i mig och på ett mycket varmhjärtat sätt såg till att jag kom ur det elände jag då befann mig i. Hon lockade mig till Katrineholm. Det föreföll som vi skulle kunna bli ett par men vi var och är alltför olika till personligheterna. Vi fick helt enkelt inte våra vardagar tillsammans att fungera. 

Jag har inte glömt vad hon gjorde och nu ville jag ge henne fotoboken som ett tack och med den visa hur det nya liv jag fick på grund av hennes stöd och allmänna driftighet har blivit. Igår kunde jag överlämna den.

Såhär ser bokpärmarna ut.


12 kommentarer:

Anonym sa...

Åh så glad din vän måtte ha blivit över din fina gest! Tack för att du bjuder på dig själv här i bloggen. Så bra att du fått kontakt med en specialist beträffande ditt höga blodtryck, sen verkar du ha bra koll på vad det kan vara som stressar dig och när man vet är det lättare att åtgärda. Ha det gott! / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! :-)

Jodå hon blev glad och sen fick jag ett intressant förfrågan från hennes musikaliska dotter. Hon ville gärna se ifall det gick att tonsätta några av mina dikter. Jag har skickat över ett par så får vi väl se och höra vad som kan komma ut av detta. Det är ingen enkel uppgift hon tagit på sig!

baraenbildavmig sa...

Det var vackert gjort av dig, BeBest. Är på väg i säng, mår lite dåligt och är inte riktigt klar i tanken: Återkommer.

BeBest sa...

Tack Du! :-)

I förhållande till det hon gjorde för mig är en bok ingenting!

baraenbildavmig sa...

Nej, det är klart, den hjälp du fick av henne är ju ovärderlig men du hittade ett bra sätt att visa åter igen, tänker jag hur mycket du uppskattade det hon gjorde. Och henne.

Om/när det går åt mer energi än det ger tillbaka att ha en blogg så är det bra med pauser, längre eller kortare. Nånstans vill man ändå visa sina bilder, tänker jag, men du har ju htittat ett annat sätt, i fototävlingarna.

Bra att du noggrant följs upp av en specialist. Jag har inte lyckats komma dithän än.

BeBest sa...

Jag har funderat en hel del över mitt bloggande och vad det ger mig eller framförallt hur jag använder bloggen. Till vad? Vilken funktion fyller den för mig? Jag kan inte svara på det. Jag visar foton här det stämmer och jag får också nyttig feedback på bilderna, vilket iblande medför att jag omvärderar mitt eget intryck av något foto som jag innan mest känt att jag borde be om ursäkt för att jag visat.
Det är också bra att besöka andra bloggare och se vad de visar och framförallt hur de komponerat fotot för att göra det intressant. Sånt lär man sig mycket av. Jag har inte så mycket att lära ut därvidlag.

Fototävlingar är kul men man ser då att det finns andra och duktigare fotografer som haft liknande motiv framför sig men då komponerat fotot annorlunda och skapat en mer spännande bild än den man själv visar.

Då får man försöka inse sina brister och börja jobba för att få bort dem. Även om själva fotoutrustningen inte är i klass med de vanliga utrustningarna, så kan man inte skylla på kameran eller optiken. Det handlar om att rätta mun efter matsäcken och använda sitt verktyg så dess möjligheter ändå kommer till sin rätt.

Jag har lite svårt för det där. Jag tycker att nästan allt jag gjort med kameran kunde ha gjorts annorlunda om jag tänkt mig för lite mer de gånger då tillfälle till det faktiskt fanns.

Anonym sa...

Va spännande med att du kanske ska få dina dikter tonsatta! Jag förstår att man kan lessna på att blogga och behöva ta pauser, absolut. För min del känns du numer som en bekant - vi har dessutom haft samma arbetsplats en gång - och jag skulle sakna dina inlägg om du la ner bloggen, men absolut förstå dig också. Kanske räcker det med en paus och sen återkomma. Du får känna efter ordentligt. / Monika

BeBest sa...

De flesta av dikterna saknar såväl versmått som rim och reson så det är inte säkert att man överhuvudtaget kan göra en melodi som fungerar de texterna.

Att vi haft samma arbetsplats var något jag inte visste. Var vi arbetskamrater eller har vi råkat arbeta på samma avdelning fast vid helt skilda tider?

Anonym sa...

Jag minns att vi pratade via bloggen om detta för ett par år sedan. Vi har båda arbetat på Ulleråkers sjukhus, jag arbetade där drygt 1 år mellan 76 - 77. Arbetade i poolen första halvåret och fick därefter en fast tjänst på geriatriska, kommer inte ihåg avdelningsnumret, men slutade efter ca 8 månader för jag otrivdes mycket. Tyckte så synd om de gamla som inte blev väl behandlade alla gånger och efter att jag gjort en anmälan blev jag inte speciellt populär hos ett par personer, förståeligt. Jag kände dock att detta var droppen och ville inte tillbringa resten av min ungdom på detta destruktiva ställe! / Monika

BeBest sa...

Jaha på så vis. Psykisk geriatriska kliniken jobbade jag på innan jag gick utbildningen. Då skickades jag ofta runt till olika avdelningar för att täcka upp för sjukskrivna. Det innebar väldigt ofta att jag fick byta helger också. Inte trivdes jag väl så bra heller men skulle jag ta skötarutbildningen skulle jag kunna få en fast tjänst och ofta vara den som fick gå ansvarig. Det var jag inte formellt behörig till men behöriga fattades på de flesta ställen.

Jag gick utbildningen, återvände till psyk-ger och vikarierade som försteskötare. Vid ett tillfälle blev jag erbjuden att vara ensam med någon utbildning på en somatisk avdelning, där klinikföreståndaren lovat alla sjuksköterskor och erfarna övriga julsemester, bara för att få dit några då avdelningen startade mitt i sommaren. Jag vägrade konstigt nog och klinikföreståndaren nästan grät i telefonen. Jag ansåg mig inte ha den kompetensen som krävdes där men det dar det inte så noga med bara det fanns någon som kunde dela ut medicinen.

Senare började jag på Kronparken.Där var det synd om människorna. Ingen mådde bra oavsett om de räknades som personal eller patient. Därifrån gick jag i oktober 1974 till ett heltidsarbete nattetid på intagningsavdelningen 100. De första åren trivdes jag bra där. Det var en helt annan anda och vi kände oss uppskattade av såväl arbetsledning, som patienter. Men även det gick att ändra på. Hela psykiatrin skulle omorganiseras och varje avdelning skulle ha sitt upptagningsområde. Avdelningarnas tidigare specialitéer ströks och nu skulle vi klara allt utan att fullt ut ha den kompetensen och det gällde från läkare och hela vägen ned. Det blev många gånger totalkaos och jag tog chansen att byta arbetsplats igen. Den här gången till heltid natt på ett nyöppnat demensboende. Där blev jag kvar tills jag gick i väggen.

Anonym sa...

Aha, du hade en lång karriär vid US. Platsen jag fick fast tjänst på och anmälde en otäck sak var just Kronparken! Kom ihåg namnet när jag läste det hos dig. Nu har jag bråttom-bråttom med matlagning i köket för här ska vara lilla julafton i morgon med barn och barnbarn. Ha en bra 4 advent! / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! Ha det gott! :-)

Skicka en kommentar