Gryning

Gryning

lördag 10 januari 2015

Dovhjortar jag mött


I mitten av oktober 2013 fick jag hem den nya kameran, en så kallad bridge-kamera. Den har en kraftig zoom-lins och har fått goda vitsord i många tester. Modellen heter Panasonic Lumix DMC-FZ200. 

Sakta började jag bekanta mig med den samt successivt undersöka alla dess okända möjligheter. Jag inte kunde klura ut hur alla var tänkt att nyttjas, så jag beslöt att i början endast använda de typer av inställningar och program jag var van vid från den gamla kompaktkameran, Panasonic DMC-LX2. Resten fick komma senare då jag blivit mera säker på vad kamerans alla funktioner hade för uppgift.

Morgnar med dimmor hade redan innan blivit något av favorittillfällen att gå ut med kameran i hand. Så fortsatte jag nu också. Många gånger tidigare hade jag då sett dovhjortar och rådjur på avstånd men den lilla kompakta kamerans förmågor räckte inte till för att fånga dessa djur på en presentabel bild. Nu trodde jag mig vara bättre rustad. Den nya kameran hade ett objektiv på 24x zoom och en förstoring motsvarade ett 600mm teleobjektiv hos en systemkamera. Jag hade redan hunnit pröva optiken och den nya kamerans fotoförmåga på vyer och fåglar, såväl på nära, som på långt avstånd och då sett hur enorm skillnaden gentemot den gamla var.


Det första mötet

Morgonen den 3 november 2013 var mycket dimmig och dessvärre även molnig, vilket medförde att ljuset var klent och en spegellös kamera, vilken var beroende av kontraster för att hitta rätt fokus och skärpa, skulle komma att utsättas för hårda prövningar. Det var precis vad jag ville göra. Nu skulle kameran få bekänna färg!

Åkrarna vid Backa är kuperade och dimma brukade kunna förstärka det intrycket. Dit gick jag för att låta kameran få visa vad den kunde. Här skulle det fotograferas dimmiga landskap i gryningsljus! Dessvärre visade det sig att dimman var alltför tät och ljuset inte tillräckligt för att kameran skulle hitta något att fokusera på.

Detta var en missräkning men jag ämnade trots allt fortsätta till Hovmanstorp och vidare mot Krämbol. Någonstans borde det gå att hitta bättre passande förhållanden. Jag följde skogsvägen dit. Väl inne bland träden blev jag varse ett ljud jag inte kunde identifiera. Det var ett grovt rapande strupljud som utstöttes upprepat likt råbockars skall men det här lät annorlunda. Var detta en råbock ville jag se den!

Framme vid Hovmantorp hördes de egendomliga lätena komma från en plats någonstans nära skogen vid sänkan i bortkanten av den med granplantor försedda ängen. Något rörde sig där också. Det var svårt att se vad det kunde vara, så jag använde kameran som kikare för att spana av området. Där fanns hjortar! Det tycktes vara en mängd hindar och en stor dovhjort. Det var den som utstötte de gurutala lätena.

Jag smög längs vägen så nära jag kunde komma. Avståndet var stort, dimman tät och ljuset svagt. Jag ville ändå försöka. Bländarprioriterat läge fungerade inte. Med hjälp av programmet för landskapsfoto hittade kameran något att fokusera på. Jag gav upp efter en stund. Nu visste jag dock vad det var som lät så konstigt och förhoppningsvis hade jag användbara foton som minne.

Detta var vad jag fick. 

Det andra mötet

Två dagar senare återsåg jag hjorten och hans hindar i närheten av Backa men då höll han till så långt bort och stod på ett så oåtkomligt ställe att de fotona på grund av bristande ljus och kunskaper om kamerans inställningar inte blev lyckade.

Inte heller dovhjorten var nöjd med att ha en fotograf spanande på hans förehavanden. Han beslöt att syna mig i sömmarna och statuera exempel. Gubben, som gick där långt borta på höjden, skulle bort!





I stadigt trav med blicken riktad mot mig närmade han sig. Det fanns en värdig beslutsamhet i hans rörelser. Han skulle försvara sina hindar och sin rätt att bestiga dem!



Vid det här laget hade jag fattat galoppen. Jag var inte hugad att pröva min psykiska styrka mot hjortens. Fysiskt var jag helt underlägsen. Om hans instinktiva rädsla för människor inte fungerade på grund av brunsten, hade jag inget att sätta emot. Vart skulle jag då ta vägen? Något jakttorn att klättra upp i fanns inte i närheten, endast en telemast med ett virrvarr av stag och vajrar ikring sig. I den röran ställde jag mig och hoppades på att jag skulle vara kvick nog att flytta mig inne i stålkonstruktionen ifall hjorten dök upp. Det gjorde den inte. Han var nöjd med att ha motat undan mig med så enkla medel. 

Det tredje mötet

Två veckor efter det första mötet var jag på väg mot Östra Vingåker. På andra sidan en åker i det solbelysta skogsbrynet såg jag något, som jag inte mindes att jag sett där förr. Jag fick inte grepp om vad det kunde vara. Jag tog ett par foton men blev inte så mycket klokare av dem, därför fortsatte jag vidare framåt längs landsvägen och hoppades få se detta märkliga ur en annan vinkel och med kortare avstånd.

Då jag var som närmast, upptäckte jag hjortar i skogsbrynet. Jag tog fler foton. Alla hjortarna bar horn. Några var unga och hade raka ogrenade horn. Andra hade vuxit på sig lite mer och bar bättre hornkronor. De största hornen hade jag sett förr. Det var dem jag inte förstod vad det var nyss. Det var hornen på en liggande hjort, den hjort som två veckor innan betjänade en flock hindar vid Hovmanstorp och Backa.

Nu var brunsttiden över. Hindarna och hjortarna hade återvänt till sina flockar, där ett äldre erfaret djur ledde gruppen. Den store höll på att samla hop sin gamla herrklubb och utöka den med ett par yngre förmågor. Brunsttidens rivalitet var förbi.










Det fjärde mötet

Under vintern såg jag den store och hans grupp på 6 ytterligare hjortar tillfälligtvis då de råkade passera en väg eller vid ett avlägset skogsbryn. Ledarhjortens höga hornkrona och allmänt självsäkra beteenden skvallrade om vem som fanns där flera hundratals meter bort. I den här delen av socknen var det han som förde befälet.

2 april 2014 fick jag se hjortarna beta på en åker ca 200m från landsvägen. De befann sig nära ett skogsbryn. Det var möjligt att smyga i skogen tills man var nära dem. Jag beslöt att våga mig på det och lyckades också komma oupptäckt så långt att det återstod ca 30 m och några buskar mellan mig och den största hjorten. Sittande med en sten som stöd och buskarna som gömsle kunde jag ta ett antal foton. Därefter försökte jag komma ännu närmre för att slippa få med buskarnas kvistar men blev då avslöjad.




Det femte mötet

Några dagar senare passerade jag samma plats. Dovhjortarna fanns åter på ungefär samma plats men var på väg upp i skogen. Den store släntrade efter de övriga. Den här gången gick det inte att smyga sig på dem utan jag fick försöka att hitta ett bra stöd för kameran och något som gömde mig under tiden. Där fanns upptravade rundbalar som jag kunde ta mig fram till. Avståndet var stort och ljuset inte det bästa men det gick.







Det sjätte mötet

Fram på våren fäller dovhjortarna sina horn. De nya kan skilja sig en aning till storlek och utseende från de tidigare. Detta gör att man många gånger inte genast kan avgöra vilken hjort man har framför sig, om man inte haft möjlighet att följa den då de nya hornen vuxit fram. Den möjligheten hade jag inte, utan fick hoppas att hjortens pälsfärger, hans allmänna uppträdande och personlighet inte förändrats samt att hjorten inte fällts under jakt, trafikdödats under sommaren eller bara givit sig av till andra trakter.

I början av september såg jag den stora tillsammans med sina kompisar beta på och gå över ett fält nära viltvattnen men de befann sig på långt avstånd och visade stor vaksamt. Att försöka fotografera dem från landsvägen var inte lönt och de var på väg bort från den. Vid detta tillfälle försökte jag ändå smyga mig inpå på dem men de hade redan lämnat åkern då jag kom fram till en plats där det annars varit möjligt att få bra foton.

Under hösten märkte jag förändringar i dovhjortarnas beteenden. Hindarnas flockar splittrades upp i nya konstellationer. Från att ha innehållit över dussinet djur med kalvar, ungdjur av bägge könen och fullt könsmogna hindar, formerade de sig i mindre grupper om ett fåtal djur, oftast ett par hindar med kavlar eller ett par ungdjur. 

Även de könsmogna hjortarnas grupper splittrades. Plötsligt såg man dem uppträda enskilt och påfallande rastlöst. Oftast var det de könsmogna men halvstora hjortarna som tycktes försöka hitta en trygg plats och gärna då i närheten av någon hind. De största höll sig ännu undan men även de hade lämnat sina tidigare grupperingar. 

Brunsttiden närmade sig och hormonerna började leva rövare i hjortarnas kroppar. De mindre hjortarna föstes undan av de testosteronstinna, starkare och allt mer irritabla stora djuren. Dessa hade även de börjat att halvt på allvar, halvt på lek mäta sina krafter med varandra. Det var viktigt att veta vem man hade att göra med när brunsttiden väl var inne. Då skulle rangordningen bland de mindre konkurrenterna vara klar.

De största hjortarna sökte sig så smått ut på rekognoseringsturer i trakten för att hitta hindarna. Genom att markera sin närvaro och visa upp sig i god tid kunde de muta in egna revir till dess det verkligen var dags för högbrunsten då de villiga hindarna skulle betäckas.

I mitten av oktober kom nästa möte. Jag var ute på en vardaglig fotorunda då jag upptäckte en ensam hjort med stora höga horn på långt avstånd. Den ömsom stannade och betade, ömsom galopperade en bit på dovhjortars karakteristiskt studsande sätt eller bara gick lojt över en åker. Med lite tur kunde det tänkas att den skulle komma fram i närheten av den plats jag befann mig på. Så fort jag var skymd försökte jag komma närmare stället där jag trodde att den skulle korsa vägen.

Hjorten kom så som jag hoppats till den väg där jag stod helt öppet. Där stannade den och studerade mig och mina förehavanden med kameran ett kort ögonblick.

Jag visste att det inte var långt till det att brunsttiden skulle nå sin kulmen. Antagligen hade hjorten besökt den plats, där jag först såg honom året innan och de hindar som uppehöll sig där i närheten för att kontrollera hur deras könshormoner och brunst kommit igång. Det gällde att vara först på plats då det var dags, annars gav sig hindarna iväg till andra hjortar.

Det sjunde mötet

Den 30 oktober 2014 hade jag gått en längre sväng och var nu på hemväg. Redan då jag begav mig ut hörde jag en hjort rapa och gorma åt sina hindar inne i en uppvuxen granplantering. Jag hade god lust att ta mig dit men insåg att hjorten hade alla fördelar på sin sida om den ville mota bort mig. Redan vid brunsten förra året hade den stora hjorten visat att jag inte skulle komma den och hindarna alltför nära. Han visade det genom att börja trava rakt mot mig. Var det samma hjort som nu höll hov där inne i granskogen, skulle han inte behöva mota bort mig igen denna morgon men råkade jag få syn på honom skulle jag lika fullt försöka få mitt foto. 

Jag misstänkte att det kunde vara så att hjortarna hade sina ställen de sökte sig till då det drog ihop sig till högbrunst och betäckning. Det här speciella skogspartiet mellan Hultstugan, Hovmanstorp, Backa och Opp-Genne bestod av dels gammal skogs- och betesmark men även åkrar vilka varit svåra att bruka med moderna maskiner och nu stod gömda under höga granar. Där trivdes hindarna. De hade skyddande skog, platser där det fanns vatten och bra och varierat bete precis utanför skogsbrynet. Självfallet sökte sig den stora kapitalhjorten dit för att betjäna de brunstiga hindarna, vilka befann sig där eller de som kom från skogsbackarna runtikring. Så tänkte jag.
Nu var jag på väg mot Hovmanstorp. Av hjorten hörde jag inget men jag utgick från att den fanns kvar och troligen skulle göra det någon dag till. Jag hade kommit så långt att jag såg husen vid den gamla jordbruksenheten då jag hörde hjorten på ganska nära håll. Jag hörde också något som lät som kvidande eller gnyende. Drev hjorten en hind på samma vis som råbockar driver sina getter tills de kvidande inte orkar springa undan längre?

Något rörde sig i gräset och gnyendet närmade sig men den revirhävdande hjorten tycktes inte följa efter. Det lät inte så. Plötsligt såg jag stora horn i gräset. Det var två hjortar snäppet under kapitalhjortens storlek, vilka motats undan och nu var på flykt. Deras kurs gick åt mitt håll. Ännu hade de inte anat min närvaro. Däremot fick de snart vindslag av mig och vek hastigt undan. Med 10m till godo for de som ett jehu in i skogen bakom mig. Jag försökte få foton av dem men det blev inget att ha. Allt hade gått för fort.

Den stora hjorten rörde sig runt sina hindar för att hålla hop flocken och förklara att han var störst, bäst och vackrast. Hur såg han då ut? Jag skymtade honom bland träden emellanåt men det gick inte att få till ett tydligt foto. En bild visar dock hur ett av hornen avtecknar sig skarpt mot en ljus bakgrund och därmed visste jag att vi var gamla bekanta.




Det var samma hjort som jag sett springa över åkern i mitten av oktober. Den spretande taggen högst upp på höger horn och de ljusare fläckarna i pälsen avslöjade hans identitet.

Det åttonde mötet

Fredagen den 31 oktober 2014 var morgonen rätt kall med nattfrost på marken och dimmor över sjöarna. Jag ville komma i närheten av den stora hjort jag dagen innan sett skymten av men inte lyckats få något bra foto av. Jag hörde hjorten nu. Den och hans hindar befann sig inom samma område som dagen innan. Under torsdagen var han den enda som genom dovhjortarnas karakteristiskt rapande strupljud hördes av men denna dag hörde jag ytterligare 4 hjortar på olika ställen. Förutom "min" hjort, mellan Backa gård och Genne gård, fanns en bortåt Duveholm, en i närheten av Claestorp, en i trakten av Glopphälla, samt någon i området kring Boda kvarn. 

Dessa 5 var alltså hjortar som var kapabla att locka till sig hindar och hålla dem kvar, trots att det fanns andra som gärna ville ta över flocken. Många mindre sprang mellan områdena. De kan tidigare ha hållit till där de stora nu kurtiserade hindarna men blivit bortjagade och irrade runt för att hitta en tillfällig trygg plats medan hindarna, vilka de tidigare följt och som fött och fostrat dem, var upptagna av sin brunst. 

Dessa unga hjortar skulle troligen inte återvända till sina ursprungliga lokaler, vilket hindarna efter att brunsten upphört däremot skulle göra. De unga hjortarna skulle då under förvintern tas upp i de stora hjortarnas grupper. I dem skulle de rangordnas och via de äldres erfarenheter få veta var de kunde finna skydd, vatten och föda. 

Hindar, deras kalvar samt ungdjur går under vintern, våren och sommaren i egna flockar medan de vuxna hjortarna bildar egna "herrklubbar". I bägge fallen är det någon äldre, erfaren och ännu stark individ som leder gruppen och de yngre lär sig på så sätt var de kan hitta passande bete. Hindarna har växande foster eller ska producera mjölk till kalvarna och ungdjuren ska växa på sig ytterligare. De behöver därför ett kraftigare foder än hjortarna vilka har större bukar och kan äta mer av stråfoder men ändå få i sig tillräckligt med energi och näringsämnen.

Plötsligt såg jag en stor hjort kanske 30m bort. Den var ännu inte kraftfull nog nog att ta över en flock men ändå ett magnifikt exemplar. Hjorten stod intill en ledningsstolpe och gned sig mot den. Antagligen ville den parfymera sig med doften från trästolpens impregnering. Det dröjde ett tag innan den upptäckte mig. Under en lång stund kunde den inte riktigt få grepp om vad som fanns där på vägen vid Hultstugan. För att försöka få en bättre uppfattning om vad jag var för något, klev den fram ett stycke i höggräset och visade hastigt upp hornkronan i profil. 

Därefter stannade den för att se vilket intryck detta hade gjort på mig. Hjorten var uppenbart förbryllad. 





Det nionde mötet

Dryga 200 meter från landsvägen sticker en trädbevuxen udde ut i en åker. Udden är så smal att man ser åkern på andra sidan träden. Udden används för utfodring av vilt. Där finns en stolpe som man kan ha en saltsten på. Någon vecka innan brusten nådde sin kulmen, såg jag dovhjortar av bägge könen där men inte samtidigt. Det föreföll som markägaren då kört dit äpplen och spritt ut. I skuggorna bakom udden finns ett gömsle för hugade fotografer. Det händer att naturfotografer hyr in sig på Claestorps säteri för att få möjlighet att fotografera högvilt. Så hade den jag köpte kompaktkameran gjort.

Där har jag flera gånger tänkt att just på den platsen skulle det vara fint att få se en kapitalhjort och ha ljuset komma svepande in mot den bakifrån över den öppna ytan ... och plötsligt händer det! 


Nu stod den store där! Jag hade varit på väg till viltvattnet och då upptäckt något obekant vid udden. Med hjälp av kameran kunde jag se att en hjort vilade i solskenet. Så reste den sig, stod blickstilla och iakttog mig. 

Ibland spanade den hastigt åt sidan mot åkerns andra sida. I buskarna kunde jag skymta en stor mörk hjort. Den hade sett mig och drog sig undan. Även hjorten på udden började röra på sig mot skogen bakom udden.



Taggen högst upp på hjortens högra horn avslöjade den store. Brunsttiden var över.

Jag fortsatte ner till viltvattnen men fann inget nytt eller annat intressant så det var bara att traska tillbaka samma väg jag kommit. Nu hade den mörka hjorten intagit udden. Det var ingen klen gosse det heller! Kanske var det den hjorten som stod i långgräset vid Hultstugan och inte kunde förstå vad jag var för krumelur. 


Det finns gott om dovhjortar i de marker jag brukar strosa runt i. Jag föredrar att vara rörlig i mitt fotograferande. På grund av att jag gärna går härs och tvärs i socknen har jag fått klart för mig var hjortarna oftast finns vid olika tider på året. De kanske inte är synliga just då medan jag går förbi men deras spår i blöt jord, daggvått gräs eller nyfallen snö avslöjar dem och det räcker för att jag ska komma tillbaka och då gärna något tidigare på morgonen eller senare på kvällen. 

6 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Genom att vara metodiskt envis och därtill kunnig om hur djur beter sig så lyckas du med det du föresatt dig. Du har dina spännande stunder i naturen när du spanar och når så småningom målet: vackra foton på dessa undflyende skogsvarelser. Din bild på hjorten i det frostiga gräset är underbar!

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Jag vet ju inte alltid i detalj vad kan komma att få se även om jag på ett ungefär vet var jag kan få se något. Det är det som för tillfället finns i omgivningen som avgör vad och vilket djur som också kan tänkas bli lockade dit. Lämpligt bete, frukt eller höbalar lockar fram vilt, spannmål och rotfrukter av olika slag gör det också. Vatten måste de ha och skydd för vädret och vinden samt torra platser att vila på. Det är inte så olika oss människor i de avseendena.

Jag går där många fåglar av olika slag,vildsvin, gnagare och hjortdjur kan hitta det de behöver. Med lite tur får jag se dem på nära håll. Summan av observationerna ger mig goda möjligheter att vara på rätt plats om det händer men fortfarande är det så att jag inte kan vara säker på att få se något djur alls.

Hjorten där i gräset var ju en sån extra bonus.

Anonym sa...

Så nära du kom de stora vackra djuren! Kanske känner "den store" igen dig vid detta laget? Och vilka härliga bilder du får från dina möten med skogens prinsar! / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! :-)

Jag var kanske 4,5 år den gången pappa tog mig med för att vi skulle gå och titta på älgar. Vi såg flera där. Jag fick veta hur jag skulle gå var jag kunde gömma mig.

Sen fortsatte det. Varje sommar smög jag iväg. satt bakom stenar eller gärdsgårdar och spanade. Med tiden lärde jag mig när och var det var lönt att spana efter dem och jag lärde mig också att smyga från träd till träd tills jag var bara några få tiotal meter inpå dem. Den kunskapen har jag nytta av än.

NatureFootstep sa...

vilket fint inlägg :)

BeBest sa...

Tack NatureFootstep! :-)

Inlägget har sedan dess blivit ännu längre och försetts med fler foton men jag vet inte om det är lönt att redigera om det för att få med allt.

Skicka en kommentar