Gryning

Gryning

tisdag 28 april 2015

Gyllne ögonblick


Morgonen var klar och bjöd på nattfrost. Solen hade inte kommit upp och skulle inte göra så på en timme än men frosten glittrade under gatubelysningen. Någon direkt färgsprakande gryning var inte att vänta. Till det hade behövts en aning dis österut. Från Duveholmssjön hördes rördrommen och det vildmarkslätet hördes även från Viren. 

Mitt mål var viltvattnen vid Östra Vingåker. Vägen dit har ofta bjudit på överraskningar i form av hjortar, älgar, vildsvin och rävar så jag hoppade naturligtvis få se något sånt nu också. Dovhjortar på avstånd fick jag också se men det var inte tillräckligt bra ljus för att fotona skulle bli bra. Det hade nog inte hjälp ens med stativ men sånt tar jag sällan med mig om målet är att smyga på djur.

Över åkrarna låg ingen dimma men det hade jag också hoppats på, att få en hjort stående i dimmor är en av fotodrömmarna men över viltvattnet fanns sjörök. En skarv kom flygande och landade på en av de stenar som skrattmåsarna brukar vila på. Detta orsakade en del skrän och oro i kolonin.
Då människor kommer gående brukar det medföra att fåglarna drar sig undan mot vattnet bortre kanter. Nu var min tanke att jag skulle gå vägen över till bortkanten och få en bättre utsikt över händelserna. Från den plats jag befann mig på såg sjöröken mest ut som vilken grå dimma som helst men med lite tur kunde intryck ändras ifall jag stod så att dimman kom mellan mig och solen då den väl kommit upp.
Solen var på väg men inte framme än.
Jag fortsatte fram över vägbanken och då jag var framme hade solen också blivit synlig.
Skarven satt kvar på den sten den landat på.
I guldgatan simmade gräsänder.

Solen steg, luften värmdes upp och sjöröken började tunnas ur. Jag traskade åter längs vägen för att så småningom komma hemåt. Från vägbanken fick man inte samma gyllene ljuseffekter i sjöröken.
Diset medförde att det blev svårt att identifiera snarlika andarter. Den här var mindre än gräsänderna och jag tycker mig se ett ljust band uppe vid ryggen. Det får mig att tro att detta är en kricka, en hane.
På återvägen hittade jag detta andpar som vilade på en stubbe i en liten halvt vattenfylld grop alldeles intill landsvägen.
Jag såg även kabbeleka och blommande blåbär.


Törs jag berätta att jag kände mig en aning nöjd då jag vandrade hemåt?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du kan vara hur nöjd som helst med din arla morgon promenad. Som vanligt numer fick du med dig fantastiska foton hem! Måste säga att det syns att det är en fotografs morgonpromenad, ingen annan får allt detta med sig hem. Mycket vackert andpar, fåglarna i dimman överst, ja allt var bra. / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! :-)

Vem som helst som gått där då, hade fått med sig samma syner och foton. Det hade inte gått att missa! Jag går inte en viss sträcka för att prestera ett visst antal meter på en speciell tid, jag går den för jag vill se vad som finns där just då av det som intresserar mig och jag tar god tid på mig för att hinna upptäcka allt eller åtminstone det som vanligen väcker min nyfikenhet.

Min kamera får göra det jobb en fotograf skulle gjort. Med det vill jag säga att jag saknar en fotografs kunskap om fotograferingens grundläggande tekniker och regler. Min kamera är inte heller speciellt vass i jämförelse med en fotografs men den räcker åt mig. Det jag tillerkänner mig är en viss känsla för vad som kan bli en bra bild men sen är det kameran som får ta hand om resten och se till att det blir ett användbart foto av det jag fokuserat på.

Oavsett vad som finns framför mig och hur ljuset är, försöker jag använda lägsta möjliga bländarvärde, vilket innebär största möjliga öppning och maximalt ljus in till ljussensorn. På min kamera innebär det bländare 2.8. Det får styra hur kameran väljer ljuskänslighet, det vill säga ISO-värde, och exponeringstid. Man brukar kalla det bländarprioriterat läge.

En fotograf skulle ta hand om allt detta helt manuellt och styra alla värden från bländarens öppning till exponeringstid och ljussensorns känslighet för varje enskilt foto. Jag gör inte så och orsaken till det är att jag inte lärt mig tillräckligt om fotografering för att klara det. I mitt fall blir det alltså kamerans automatik som jag förlitar mig på och oftast går det bra.

Jag har efter hand lärt mig att den teknik jag brukar använda ger vissa vinster men även medför en del kännbara förluster. Det jag betraktar som en vinst är ett kort skärpedjup. Det innebär att det område som kameran tecknar skarpt är kort och området framför och bakom blir snabbt diffust. Det syns på de tre sista fotona ovan.

Det jag betraktar som en förlust är att med den stora bländaröppningen och den ofta extremt korta exponeringstid det medför, så kan ljusa partier inklusive himlen förlora sin färg. Det syns på blåbärets översta blad ovan. Hade det varit en vy hade himlen blivit gråvit eller som fotograferna säger urfrätt.

För att slippa den förlusten byter jag till en annan inställning, då fotot ska visa en vacker blå himmel. Min kamera har flera program som kan användas för vyer beroende på om det är dag eller natt. Från gryningen och framåt under dagen till solnedgången väljer jag en inställning som kallas HDR, High Dynamic Range. Den anses kunna ge bättre kontraster men det har jag inte märkt, däremot bleker den inte ur himlen på samma sätt som den bländarprioriterade inställning jag annars använder. Alla fotona från viltvattnet utom skrattmåsarna är tagna med HDR-programmet och bländare 2.8. HDR fungerar bäst på stillastående motiv.

Med allt detta sagt, vill jag alltså protestera mot att bli upphöjd till att kallas fotograt. Det vore att högt övervärdera mina kunskaper och min utrustnings kompetens eller att djupt nedvärdera en fotografs kunskaper och utrustnings kompetens, om man kallar mig fotograf.

Skicka en kommentar