Gryning

Gryning

torsdag 21 maj 2015

Med ett leende hos tandläkaren


Besöken hos tandläkaren brukar sällan ses fram mot med någon större entusiasm. Dessa brukar fullt ut motsvara vad som kan innefattas i begreppet nödvändigt ont. Det behöver dock inte vara så. Jag vet!

Men låt oss ta det från början. Om jag var i kontakt med någon tandläkare innan jag började skolan vet jag inte. Det skulle isåfall ha skett i samband med någon kontroll inom barnhälsovården innan dess. 

En dag var det dags. Det var hösttermin och första klass i folkskolan. Klassen skulle fara till Folktandvården i Östhammar och där skulle vi få våra halvt tandlösa gap inspekterade och åtgärdade. Det fanns två tandläkare. En äldre dam, som åtnjöt ett genuint rykte om att vara brutal och ihärdig med den gammeldags borren och så en nyare tysk, som saknade kunskaper i vårt språk och barnpsykologi men tog igen det med ett än värre mått av skräckinjagande metoder. Jag drabbades av tysken men klarade mig undan med en utskällning för att mina tänder var oborstade.

Med tiden kom det nya tandläkare till folktandvården och de var möjligen mindre brutala och något vänligare men fortfarande gjorde det ont, så fort de började sina undersökningar och sedan utförde de åtgärder de funnit behov av. Det var nästan så det började göra ont redan då man klev ur skolbilen och det där med att borsta tänder var inte ofta förekommande.

Tänder som behövde komma bort för att ge plats åt nya drogs ur och tandsten putsades samt något litet kariesangrepp togs om hand men som regel gjorde det ont. Det var antagligen någon slags obskyr naturlag som låg bakom det. Det var tvunget att göra ont hos tandläkaren. Som en följd av detta ville man gärna såväl förtränga behovet att gå dit, som att dra ut på tiden mellan tandläkarbesöken men så länge man låg under skolplikten hade man inget val. I tonåren började tandborsten komma till användning. Nu hjälpte det inte så mycket för nya hål i tänderna hittades varje år och det gjorde ont trots bedövning. 

Så hände något. Den gamla tandläkarborren ersattes av en ny som hade en helt annan hastighet. Den påstods vara bättre och orsaka mindre obehag och smärta. Så var det de facto inte. Mina tänder gjorde ont så fort någon tandläkare tänkte på dem och nalkades de med borren i hand var jag beredd att erkänna vad som helst!

I gymnasiet fanns ingen folktandvård att vara rädd för men tänderna behövde ändå få sin tillsyn. Det blev en ung privattandläkare i grannkommunen som fick den uppgiften. Han hade skapat sig ett rykte om att var resonlig, ta sig tid med sina patienter och göra ett gott jobb. Nog gjorde det ont men han försökte vara försiktig och se till att bedövningen tog ordentligt. Jag bodde då långt ifrån hans praktik men en tandläkare man gillar återkommer man till om det är möjligt.

Dessvärre flyttade han och nu dröjde det länge innan jag fick råd att gå till tandläkaren. Gamla lagningar föll ur, tänder sprack och tandvärken var min ständiga följeslagare. Då jag åter kom under en tandläkares vård blev det såväl urdragningar som rotfyllningar och litet annat. Där fortsatte jag sedan och som regel gjorde det litet ont i munnen och plånboken men det första var inget att gnälla över och det andre gick också att ordna.

Så flyttade jag till Katrineholm. En dag var det åter dags att hitta en tandläkare med tid och lust att förbarma sig över mina trasiga tänder. Jag fann en och hon och hela teamet runt henne blev en trevlig överraskning. Det gjorde inte ont! Jag var inte enbart en käft med trasiga tänder utan en människa. Jag kände mig trygg, tillitsfull och väl omhändertagen. Hon slutade efter något år men efterträdaren är av samma skrot och korn om inte ännu bättre! Jag trivs där! Mår gott helt enkelt. 

Igår låg jag åter i tandläkarstolen för nu skulle en besvärlig tand bort. Det var en rotfylld kindtand vars ena rot hade spruckit och det hade uppståt en svår inflammation med varbildning under tanden. I en dryg timme jobbade hon och sköterskan intensivt med att få loss denna tand och tänk det gjorde inte ett dugg ont då och inte idag heller och inte blöder det. 

Jag gillar min tandläkare och hela teamet på Smile i Katrineholm väldigt mycket! De är rent fenomenalt skickliga och värda allt beröm!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Härligt att du hittat en så bra tandläkare! / Monika

BeBest sa...

Ja hon är guld värd!

Skicka en kommentar