Gryning

Gryning

torsdag 6 augusti 2015

Behovet av rätt bakgrund


För några dagar sedan visade jag ett foto där bakgrunden var rätt störande för huvudmotivet. Så här såg det fotot ut.
En mer dämpad bakgrund hade fått de små dropparna på grässtråets vippor att framträda bättre. Min kamera påstods ha möjlighet att med rätt inställning få bakgrunden att bli mindre dominant och mer oskarp. De funktionerna hade jag inte hittat, så det var dags att lusläsa manualen igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det jag sökte visade sig ligga dold bland kamerans mera subtila program för den kreativt skapande fotografen.

Det var alltså dags att bli kreativ. Nu skulle framfusiga bakgrunder få veta sin plats! I går gjordes de första testerna. Jag fotograferade många vanliga motiv i de miljöer jag vanligen brukar gå i. Det blev väldigt mycket insekter. 

En vinbärsfuks hade satt sig bland ormbunkarna och njöt av solskenet. Jag tog några foton och slogs av att färgerna hade blivit väldigt starka. Det hörde visst till den här kreativa inställningen. Jag blir nog tvungen att hitta ett sätt att få färgerna att bli mindre skrikiga.

Nästa test gjordes först med en blodröd ängstrollslända, en hona, och därefter med en tegelröd ängstrollslända, också en hona, som fotomodeller. Trollsländor brukar sällan skymma bakgrunden så här borde det bli upp till bevis för kameran.

Sen kom en rapsfjäril förbi och landade lägligt till i solskenet.
Strax efter hittade jag en allmän backmätare, vilken sökt skydd mot stirrande kameraögon, långt in i skuggorna under ormbunkarna.

Kamerans förmåga att tona ned bakgrunden sattes alltså på många olika prov. Ett handlade om en vy över stigen jag följde.

Sen blev det ett riktigt svårt prov, en harkrank! Här försvann bakgrunden in i töcknen på ett föredömligt sätt!

De blekgula ängsmotten har börjat flyga och jag passade på att göra en närstudie av en sån fjäril.
Så hittade jag den mindre tåtelsmygaren höggräset. Jag fick foton i profil och av ryggsidan.


En blodröd ängstrollslända, en hane den här gången, ville få presentera sig för världen. Här höll sig bakgrunden lugn.
I år verkar det vara humlornas och flugornas tur att få visa upp sig. Fjärilarna har det besvärligare när det är blött i gräset och regn i luften. En fluga vågade stanna en stund framför kameran. Experterna säger att det är en parasitfluga. Den lägger alltså sina ägg så att de ska fastna på andra insekter, larverna kläcks där och den insekt som ägget fastnade på blir sen larvens mat. Den flugan var en ny bekantskap.
Jag kom till en ny stig och invid den växte det stenbär.

Det fanns fler nya bekantskaper att göra. Den här gången träffade jag en blåbärslövmätare.
Det blev även tillfälle att fotografera flyttblomflugor. På fibblan satte först en flyttblomfluga.
Sen kom en till. Då lämnade den första flugan blomman och båda svävade intill den. Bägge var hanar. Det syns genom att ögonen möter varandra ovanpå huvudet,
Den förste bestämde sig för att markera att blomman var hans genom att sväva närmare den. Så gjorde även hane nummer 2.
Följden blev att bägge gossarna satte sig på fibblan men den nyanlände hamnade på en knopp vid sidan om blomman.
Det gillade den inte utan flyttade till blomman. Då tyckte nummer 1 att det det började bli trångt och gav sig av. Kvar satt nummer 2.
Det hade börjar dra upp moln samtidigt som solen sjunkit en del. I skogen var det inget solljus längre så jag beslöt att ta mig fram till Luvsjöängen. Här valde jag bort inställningen för dämpad bakgrund.
Det blev väldigt få fåglar fotade under dagen men nu på kvällen fick jag på avstånd se en långbent vadare gå i det avslagna gräset och leta föda. Jag kunde inte identifiera den, så det blev många foton tagna. Det visade sig vara en gluttsnäppa som gick där. Återigen hade jag gjort en ny bekantskap. Gluttsnäppornas sommarviste är fjällnära skog med myrar och hedar upp mot Norra Ishavet. Vintervistet är södra södra Europa ned till tropiska Afrika.

Hur utföll då försöken. Inställningen tycks påverka färgerna och förstärker dem. Det kan jag kompensera för om tid finns. Om bakgrunden är nära huvudmotivet ser jag ingen större skillnad men är den någon meter bort så blir den mindre tydlig. Nästa test ska göras en morgon då daggen ligger och solen precis hittar ner till dropparna.

6 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Har du alltså ett program i kameran som fejkar kort skärpedjup? Hur som helst så plockade du hem en fantastisk mäng med vackra insektsbilder. Den mindre tåtelsmygaren träffade jag också på igår och en blodröd slända. Serien med flyttblomflugorna är väldigt lyckad då du lyckats fånga dem i flykten och får fram glansen i vingarna. Väldigt skarpa och fina bilder!

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Jag brukar använda bländare 2.8, vilken är störst möjliga öppning på min kamera. 2.8 har den genomgående ffån 1x till 24x zoom. Stor bländaröppning brukar innebära kort brännvidd och suddig bakgrund. Den här speciella inställningen jag nu undersöker värdet av hoppas jag ska sudda till bakgrunden ännu mer. I vissa fall gör den det. Nu tror jag att det även finns möjligheter att korrigera lite i färginställningen. Vad jag hitintills sett är denna inställning bra att kunna ta till men den är inget universalmedel.

Monika Moren sa...

Mycket vackert fick du med dig. Tycker det var kul med den som du kallar harkrank, den heter förstås så men för mig har det alltid varit en kangero och kommer nog att fortsätta vara det i mina tankar. Hemma i norr sa vi nämligen alltid kangero:). / Monika

BeBest sa...

Tack Monika! :-)

Jag läste lite på Wikipedia om harkrankarna och det är uppenbart att det finns många dialektala namn på den. Kangero fanns med bland dem.

Monika Moren sa...

Aha det var kul att höra!

BeBest sa...

En arbetskamrat kallade dem för långskånkar.

Skicka en kommentar