Gryning

Gryning

söndag 17 juli 2016

Drabbad av fiskefeber 1


Jag har blivit uppmanad att lägga upp något av det jag tidigare skrivit. Detta är första kapitlet i en serie som var tänkt att innehålla 10 korta noveller men där tog skrivlusten slut efter de första berättelserna.

Drabbad Av Fiskefeber

Del 1

Jag var bara fyra år första gången jag drabbades. Det var mina föräldrar som på föräldrars oansvariga vis smittade mig. Det första insjuknandet gav inga större symtom men det beredde vägen för nästa och nästa. För var gång blev återfallen svårare i alla avseenden och återkom med tätare intervaller. Vid tioårsåldern vistades jag hela dagar och halva nätter vid sjön.

Av det förstånd och den måttfullhet som kännetecknade mina föräldrar och som utgör en god antidot mot åkommans verkningar, äger jag alltså inte den minsta tillstymmelse. Därför är jag idag bortom all räddning. Jag är nu så svårt hemfallen åt de gruvligaste fiskeexcesser att jag omöjligt kan återanpassas till ett anständigt liv. På så sätt utgör jag för socknens välartade vingårdsarbetare en ständig men orubblig stötesten, över vars själva existens och leverne det dagligen utgjutes förtrytelse.

Det sägs att män tänker på sex i genomsnitt var femte minut. Jag tänker på fiske! Stående, liggande eller sittande spelar ingen roll! Alla sorters fiskar och alla sätt att fånga dem ingår i mina våtaste drömmar. Och jag förverkligar dem! Förr eller senare, vare sig det sker i kristallkronan, på flygeln eller i ett spagettifyllt badkar. Allting går, ibland tar det bara lite längre tid! Jag kan så här mellan skål och vägg tillstå att spagetti har en extra lockelse för fisken och det där med kristallkrona är inte så dumt och ger en elegant feststämning. Speciellt de långa prismorna fungerar utmärkt som sänken.

Jag minns fortfarande den första utlösande episoden. Det var en högsommardag. Mamma hade gjort i ordning en kaffekorg och från någonstans hämtade pappa en gammal ansjovisburk med maskar. Så bar det i väg till sjön och ett litet hus med snedtak. Det skulle finnas något som kallades metspön där.

Pappa lirkade upp sjöbodlåset och gläntade försiktigt på den gistna dörren. Han var mycket rädd för getingar och misstänkte att det kunde finnas flera bon innanför. Till slut tog han sig i alla fall in, vaksamt spejande efter attackerande insekter. Det skymtade spännande ting i bodens skumrask men jag måste stå kvar utanför. Nät, burar, en sparkstötting och flera hemlighetsfulla trälådor, kunde jag urskilja under det att pappa plockade med några långa käppar uppe vid taket.

Mamma påkallade min uppmärksamhet. Det var dags för saft och bullar men jag satte första klunken i halsen på grund av det oväntade vrål som plötsligt utstöttes inne i boden. Pappa kom tumlande ut i snubbelgalopp. Trots all hans varlighet hade han råkat peta ned en liten getingbylla. De oviga sprången kom sig av att han i brådskan slagit huvet i den låga dörrkarmen.

Dörren blev stängd men inte låst och vi tre pojkar tillsagda att inte gå för nära vare sig metspön, sjö eller bod. Vi skulle helt enkelt hålla oss ur vägen och nöja oss med att åse våra föräldrars fiskafänge. Det kan inte nyfikna barn med egen vilja stå ut med särskilt länge. I oss fanns det mer än tillräckligt av båda och här gavs det mycket att vara nyfiken på. Vi hittade snart sysselsättning.

Jag var äldst och ansågs ännu vara förståndigast. Jag skulle se till att de yngre höll sig i skinnet medan mamma och pappa ägnade sig åt fisket. Lillebror hade precis lärt sig gå och mellanbrorsan att trotsa. Själv behärskade jag bägge diciplinerna till fulländning. Dessutom hade jag börjat hitta på egna busstreck. Det berodde på jag hade ärvt min fars fantasi, mors intellekt och morfars förmåga att inte bara hålla sig till en praktiskt anpassad sanning utan även långt borta från hårt arbete. Det senare uppskattades helt efter förtjänst!

– Han ljuger och trilskas! sa min i barnupptuktelse väl förfarna gudmor. – Den där får ni ingen nytta av! Inte med såna påfund! Dem får ni ta ur honom! Han måste lära sig lyda och hjälpa till! Det har jag gjort med mina ungar och så är de som folk också!

Jag kan bara säga till mina föräldrars försvar att de verkligen med alla medel försökt göra folk av mig! Men som sagt, jag var med mina anlag redan från början predestinerad till förtappelse eller om man så vill, ett särdeles utmärkt råämne till en komplett fiskeidiot och på den vägen är det.

Pappa hade fiskat i sjön sedan barnsben. Han visste var de bästa ställena fanns. Mamma var från en annan del av landet och hade tillsammans med morfar metat kräftor i en å. Hos oss fångade vi dem i burar men de hade använt metspön agnade med fiskbitar och långskaftade håvar. Den metoden krävde erfarenhet och koncentration för att lyckas men så länge det rörde sig om fiske eller jakt ägde morfar alltid mer än tillräckligt av den nödvändiga tiden, skickligheten, tålamodet och inte minst lusten.

Nu skulle det metas fisk. Stor fisk. Matfisk. Pappa agnade spöna, ställde sig på en bergbrant och kastade ut vid en vassrugge. Sen satte han sig att vänta. Mamma hade sett ett annat ställe och gick för att prova fiskelyckan där. Pappa satt lugnt kvar och stirrade på flötet medan vi hölls bakom honom.

Själv brydde jag mig mest om maskarna. Min mellanbror provade till exempel hur det var att nappa på mask. Han följde snällt mina instruktioner och svalde utan att tugga. Masken försvann direkt. Det kom sig av att jag inte hade trätt upp den på en krok. Just då drog pappa upp en sprattlande silvrig fisk.

– En strömming! ropade jag tvärsäkert. – Mamma, pappa har fått en strömming!

– En blicka sa pappa.

– Mamma, det är en bricka! Pappa har fått en strömmingsbricka!

Pappa kastade ut och genast försvann flötet. Något guldglänsande kom farande, då han ryckte upp.

– Mamma, pappa har fått en guldfisk!

– Sarv, sa pappa.

Jag ville också fånga guldfiskar och strömmingsbrickor men pappas metspö var för långt och tungt.

– Titta i sjöboden om det finns nåt kortare! Men akta dig för getingarna!

Jag öppnade försiktigt dörren. På naror högt uppe vid taket låg några långa smala träspadar och käppar, som antagligen var metspön. Dit nådde jag inte men de hemlighetsfulla lådorna stod på golvet. Den första såg ut som en liten skattkista med välvt lock. Jag öppnade den. Där låg pinnar i prydliga rader. Runt pinnarna var vit tråd upprullad och på den var en bit metalltråd och en stor krok av mässing fastknutna.

Jag tog en av pinnarna och gick till pappa men han påstod att det var fel sorts doningar. Dem skulle man ha till att fiska lake med på vintern. Nej, det skulle vara en mindre krok, ett längre spö och ett lagom flöte mitt emellan. Om jag bara väntade en stund skulle han hjälpa mig att hitta något bättre.

Mellanbrorsan mådde illa och kinkade. Han ville ha mammas hjälp. Knotande över ungar i allmänhet och makens förmenta ointresse för just sina, var hon på väg tillbaka. Med sig i handen höll hon en liten prickig och taggig fisk.

– Snorgers, sa pappa då hon visat honom sin fångst, sen drog han upp en liten bricka till.

– Nej, det där är en mört. Den kan man meta på.

– Hur då?

– Så här! Man kan få gädda då.

Mellanbrorsan kräktes. Mitt bland bullbitarna och kakresterna låg metmasken och vred sig. Det blev uppståndelse och broderskapet fick en rejäl omgång ovett. Pappa hjälpte också till att förmana honom. Brorsan grät och skyllde på mig och det såg ut som att jag skulle kunna inkassera en av mammas dagsedlar. Hon bråkade även på pappa, för att han inte haft bättre uppsikt på oss. Lillbrorsan halkade i spyorna och fick skrubbsår på knäna när han försökte rädda masken. Själv satte jag mig på min plats en bit från metspöt och funderade över vad som skulle ha hänt om jag hade haft en metkrok.

Metspöet låg helt övergivet när flötet försvann. Jag ryckte till mig det och försökte lyfta fisken. Det var något tungt och sprattligt i andra ändan. Eftersom jag var i obalans, orkade jag inte hålla emot men jag släppte heller inte taget. Det var därför jag föll i vattnet. Jag kom att stå på en hal berghylla med vatten upp till hakan. Nu först släppte jag spöet och det försvann sakta utåt sjön.

Trätan upphörde på land och mamma, som var dristigast, slängde sig i efter mig. Jag åkte upp så det stänkte om det och sedan fick jag veta vem jag var och vad jag ställt till med och jag tvangs be om förlåtelse. Då fick pappa se hur hans metspö flöt en bit ut i sjön. Mamma vägrade att simma efter det.

– Jag får väl ro efter det själv då, sa han och försvann in i bodens skrymslen. – Du kan följa med och hjälpa till om du kan hålla dig i styr! Håll ögonen på spöt medan jag gör ordning båten!

Pappa återvände med de långa träspadarna i famnen.

– Åror, sa han. – De kallades åror och satte fast dem på en båt.

Sen placerade han mig längst bak i ekan och sig själv i mitten. Det rann in vatten genom springor i båtsidorna och jag grät för att jag var blöt och frös och trodde vi skulle sjunka men pappa rodde på med kraftiga årtag.

– Ta tag i metspöet när vi kommer i kapp det!

Det gick inte de första gångerna för jag var rädd att jag skulle falla i igen men till slut hade jag det i näven och pappa kunde ta över. Han drog till. Något stort och randigt gjorde virvlar i vattnet.

– En abborre, sa pappa. – En stor … kilot … minst.

Efter ett tag kunde pappa lyfta upp ett ilsket grönsvart monster med spretande drakfenor på ryggen!

– Mamma, det är en drake! Vi har fått en drakfisk, en kardborredrakfisk!

Vi kom i land och hem och abborren blev uppäten men sedan ville mina föräldrar inte fiska på flera år, i varje fall inte med metspö och inte om vi barn skulle vara med! Själv fick jag ett med hot om svår kroppsaga beledsagat förbud att överhuvudtaget tänka tanken att gå till sjön och ett löfte att ännu värre ting skulle inträffa om jag trots det skulle understå att våga mig dit. Detta förbud kom jag att trotsa många gånger.


© Börje Eriksson 2008


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar