Gryning

Gryning

tisdag 19 juli 2016

Drabbad av fiskefeber 2


Jag fortsätter med andra delen av mina barndomsminnen.


Drabbad Av Fiskefeber

Del 2


Den sommaren hade min faster och farbror, vilka ägde gården bredvid mina föräldrars jordbruk, sommarbarn. Hon hette Lilian och talade stockholmska. De hade också fyra egna pojkar - tre för stora och en för liten - kor och kalvar, katt med ungar, grisar, får, höns och två arbetshästar samt många bra gömställen att leka kurragömma i. Det fanns alltså mycket att sysselsätta sig med men att klappa om Jack var nog det vi barn helst ville ägna oss åt.

Jack var en kortbent rödbrun jakthund av något obskyr härstamning, han påstods nämligen vara en dachsbracken. I alla händelser var han korthårig med grov kropp, halvkorta ben och mycket mod. Två saker tålde han inte, älgar och åskväder. Han hade överlevt allvarliga attacker av båda, där den ena slutade med att farbror en vårdag i samband med att han såg över gärdsgårdarna fick tillbringa eftermiddagen i en gran, under det att Jack försökte mota bort en rasande älgko och hennes nyfödda kalv. I den andra attacken dog en unghäst av ett blixtnedslag i det träd de sökt skydd under. Byns älgjägare hävdar än i dag, mer än ett halvsekel efter hans död, att bättre hund på att markera var älgarna uppehöll sig eller reda ut knepiga harspår har de ännu inte mött och skulle förmodligen inte heller komma att så göra. Jack älskade barn och följde oss alltid om han inte stod kopplad i löplinan.

Lilian kunde mycket som inte jag kunde och framför allt vågade hon så mycket mer. Det var, enligt henne själv, för att hon gått ett år i skolan och hade lärt sig svenska och andra utrikiska språk. För att bevisa sitt påstående gjorde hon några konstiga läten. Det skulle föreställa det tungomål söderkisarna talade. Hon kunde också österrikiska men då måste hon stå med ryggen åt oss andra, så vi inte såg hur hon bar sig åt. Lilian påstod att de rika på Östermalm pratade på det viset. Orden påminde om våra men de betydde något annat. Jag försökte i min tur joddla på amerikanska men hon lät sig inte imponeras. Lilian och jag kom annars bra överens och Jack uppskattade våra språkövningar för vi lät vare sig som älgar eller åskväder.

De djur vi kom åt klappade vi och matade efter bästa förmåga. Vi ville också väldigt gärna leka med lammen men tackorna litade inte på oss utan höll ett gott säkerhetsavstånd. Blev vi för påträngande drog de sig undan. Ibland sprang de ända ner till strandängarna och vi följde efter i hopp om att kunna locka dem till oss. Varken Lilian eller jag hade lov att vara vid sjön såvida inte någon mera vuxen person var med. Det hände dock att vi trots förbudet kom att befinna oss där. Det var vid ett sådant tillfälle jag fick mitt första återfall av fiskefebern.

Fåren stod och mumsade på farbrors potatisåker. Det hade de inte rätt till så vi försökte med Jacks hjälp mota bort dem. I åkern fanns också en grävgrep och i jorden maskar. Det kunde bara sluta på ett sätt men Lilian ville inte nappa på dem som mellanbrorsan gjort. Vi hittade många maskar. Olika sorter. De flesta var mörkt rödbruna med blekare lite sträva bakdelar. En lång mask var rosa på nosen och hade gulaktig bak med ljus blågrå färg däremellan. Lilian tyckte den var vacker.

– En skönhetsmask, sa hon och synade den noga. – Såna har de rika på Östermalm för att bli vackra men de där fula är metmaskar. 

Metmaskarna stoppade hon i klänningsfickan. Sen motade vi omsorgsfullt fåren mot sjön och väl där visste vi precis vad vi skulle göra. Vid stranden fanns byns sjöbodar. På långa spikar alldeles under takskägget låg ett långt gulbrunt bambumetspö. Det kände jag till. Lilian också. Jag hade upptäckt det för någon vecka sedan när jag varit nere med mina föräldrar och några av deras vänner för att bada. Det var ett vackert spö. Jag ville att pappa skulle göra ett likadant åt mig men det kunde han inte.

– Det är ett köptas spö, sa han. – Dom där är onödigt dyra för att bara ha att meta med. Jag kan göra ett av hassel som duger lika bra när du blir stor nog att ha ett.

Vi trodde oss veta vem som ägde det dyrbara spöet. De var nyinflyttade. Den grannen bedömde vi inte vara lika farlig som min gudmor men han skulle säkert bli arg och skvallra för våra föräldrar, om han fick reda på att vi fiskat med det. Lilian sa att vi inte fick säga något om att vi varit ner till sjön och inte något om att vi lånat ett metspö. Jag hade inte svårt att lova det.

Det var högt upp till spöet. Inte ens Lilian nådde upp trots att hon hoppade från en sten. En gång var det nära men hon gjorde illa foten då hon landade. Lilian började gråta och påstod att benet gått av. Uppe under taket låg fiskedoningarna orubbligt kvar med metreven upplindad runt spöet och kroken fritt dinglande. Jag försökte få tag på kroken för att dra ner grejorna men misslyckades. Spöet rullade på spikarna och matade ut en bit lina innan det tog stopp. Sen Lilian gråtit en stund visste hon bättre besked.

– Vi behöver en lång pinne att peta ner det med. 

Vi letade länge innan en användbar påk var funnen. Med gemensamma krafter lyckades vi till slut lirka ner vår tilltänkta fiskeutrustning. Jag ville ha ett sånt spö, det kände jag omedelbart. Inget simpelt spö av hassel utan ett riktigt metspö av bambu skulle det vara. Jag ville inte släppa ifrån mig det men Lilian var starkare.

– Jag ska fiska först, sa Lilian.

Hon tog metspöet i näven och linkade i väg så kavat hon förmådde. Linan hängde fortfarande bara löst upplindad. Jag visste var man kunde få fisk. Pappa hade ju tidigare visat ett prima ställe. Det låg åt andra hållet. Hon ville inte lyssna på mig. Jag tog tag i spöet för att stoppa henne och hennes hand gled längs den glatta bambuytan. Kroken rispade hennes ben och fastnade i klänningen.

Det höll på att sluta illa för metspöet. Flickan hade humör och det och spöet fattade hon för att smälla till mig med en rundpall av värsta slag. Det smällde också mycket riktigt när spötoppen träffade en av björkarna vid stranden. Jack drog sig skyndsamt hemåt. Det här var en lek han inte ville tåla. Vi enades om att det inte gjorde nåt, inte så mycket i alla fall, spöet verkade ju vara nästan helt och skulle säkert gå att meta med om man höll det på rätt sätt, så att sprickorna inte syntes.

Med gemensamma ansträngningar fick vi loss kroken och Lilian kunde börja sitt fiske. Fastän hon höll till på fel ställen fick hon fisk. Det var blickor, hon drog upp, jag kände nog igen dem.

– Pankor! sa Lilian med eftertryck.

– De där är blickor, det har pappa sagt!

– Min pappa har sagt att de heter pankor och han är mycket starkare än din pappa, så det så! 

Detta uttalande gick definitivt heder och ära för när! Min pappa var starkast, det visste jag! Han bar stora tunga vetesäckar upp för magasinstrappan och min farbror var lika stark. Lilians förmådde inte ens lyfta upp henne på bordet! Det hade han sagt en gång, då han varit på besök. Han hade minsann påstått att hon blivit alldeles för tung, för att han skulle orka med henne. Den som inte visste fiskarnas namn och hade en sån klen pappa, skulle inte fiska före mig! I förtrytelsen över hennes nedlåtande påstående ryckte jag tag i spöet. Toppen bröts av under bataljen!

Vi lyckades bita av metreven och Lilian, som kunde knyta skorna själv, knöt fast linan på återstoden av fiskedoningarna. Hon var arg för att jag förstört det fina spöet och hotade med att skvallra. För att överbevisa henne om att det fortfarande dög började jag att meta. Jag fick bottennapp men vi lyckades få loss det mesta utom kroken.

Nu var det fara å färde! Jag beslöt att skynda mig hem för att berätta om hur Lilian, som trots allt borde veta bättre, eftersom hon gått ett år i skolan, lurat ner mig till sjön och hur hon petat ner det dyra bambuspöet och slagit sönder det, därför att hon inte ville fiska på pappas bästa ställe.

Jag hann inte så långt. Spöägaren mötte mig halvvägs. Det var tydligen uppståndelse i byn och man letade efter oss. Jack hade kommit hem ensam och betett sig underligt. Faster anade genast oråd och ringde runt till grannarna för att höra om någon sett oss. Spöägaren hade det. Nu gällde det att fort hitta på goda ursäkter! Tyvärr hann jag inte komma på några, innan Lilian dök upp. Hon höll dock tyst om vårt fiskafänge, fast tillstod att hon varit vid sjön och stukat foten när hon hoppat på stenarna.

Faster förde ett oherrans liv och gav mig skulden för att hennes rara sommarbarn smutsat ner sig och haft sönder bästa klänningen, den som hon skulle ha när de skulle åka bort. Då Lilian bytte om till hela kläder, kröp maskarna ut på köksgolvet men det gjorde inget, för jag var redan utom räckhåll på väg utför yttertrappan.

– Spö skulle du ha, skrek faster efter mig.

Det hade hon ju faktiskt alldeles fullkomligt rätt i! Från den dagen tänkte jag ständigt på hur jag på egen hand skulle skaffa mig ett spö.



© Börje Eriksson 2008

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Har du alltså publicerat de här texterna förut? Ettan tycker jag mig känna igen. Jag känner att jag just nu inte orkar läsa långa texter, tyvärr.

BeBest sa...

Jo det stämmer det är texter som skrevs under förra seklets slut och första decenniet av det det här seklet.

Skicka en kommentar