Gryning

Gryning

tisdag 26 juli 2016

Drabbad av fiskefeber 3


Här kommer den tredje delen av min väg ut i fisketräsket, Tanken från början var att det skulle bli 10 avsnitt men orken tog slut här och någon fortsättning är inte aktuell.

Drabbad Av Fiskefeber

Del 3


När jag väl kom i skolan fick jag snart klart för mig att inte alla i samhället var lika lyckligt lottade. Bäst föreföll barnen framme på bruket ha det. Inte nog med att de kunde göra sig egna små inkomster genom att hjälpa till hemma, några fick dessutom veckopeng. Den tilläts de köpa godis för i brukshandeln. Till min enorma avund hade de även tillgång till metspön av bambu. Men det märkligaste av allt var, att de alldeles ensamma fick gå ner till ån och sågdammen för att bada eller fiska! Inte behövde de bära in ved eller gallra morötter heller. Nu förstod jag vad Frälsningsarmén menade, när de stod i bönhuset och sjöng om paradiset. Jag frågade mamma varför inte vi bodde i brukets paradis, så jag slapp att kånka in ved och städa eller rensa grönsakslanden och kunde få veckopeng att köpa godis för när jag ville. Till svar erhöll jag en utskällning, två vedbärare och order om att genast fylla samt bära in dem.

Jag hade mera viktiga saker att tänka på än ved och värme. Vedbärarna kastade jag in i vedboden och drog vidare till snickarverkstan för att fortsätta putsa på en av de buteljkorkar, jag hittat på skolans avskrädeshög och som nu var på god väg att bli ett flöte. Problemet var bara hur jag skulle få ett bra och rakt hål igenom korken. Pappa ägde inte så smala borrar, i alla fall inga, som jag kom åt och hur skulle jag bäst sätta fast flötet för att borra hålet?

Ett annat bekymmer var metkroken. Var fick jag tag på en sån? Det var bara lönt att fråga om pengar till fiskegrejor, om jag avsåg att göra mina föräldrar uppretade. Pappa hade en gång nämnt att han som liten hade haft en tillbockad knappnål att meta på. Gick det inte på annat sätt, så skulle jag följa hans exempel. Hur jag skulle få tag på själva metreven visste jag redan. Mamma lagade pappas blåkläder med svart björntråd. Tråden hade rykte om sig att vara stark och av den skulle mamma få släppa till några meter, vare sig hon ville eller inte.
Jag klämde fast flötet i hyvelbänken och tog en lagom grov spik och försökte borra hål med den. Halvvägs såg det lovande ut men så sprack resten bort och därmed var den korken förstörd. Det var inte den första som gick sönder, utan jag hade vid det här laget så smått byggt upp ett litet lager av smulor och bitar under verkstadgolvet. Det fanns springor mellan golvbrädorna och genom att noggrant maka ner korkresterna genom dem, trodde jag mig kunna hålla mitt metspöbygge hemligt.

I grannbyn fanns ett äldre par, som tillhörde mina föräldrars vänkrets. Genom byn löpte ett stort, djupt dike och i det gick sjöns fiskar upp men det fanns också ett halvt igenvuxet kärr i en av hagarna. Sommartid vattnades betesdjuren där. Byborna hade satt ut rudor i kärret. Det och diket var det skafferi där byns barn hämtade fisk till sina katter. Även småungar, som var yngre än jag, ägnade sig åt rudafiske. Jag nämnde det orättvisa i detta och det äldre paret lovade att göra ett bra metspö åt mig, så att jag också kunde få vara med.

Nästa gång vi kom på besök, frågade jag genast efter metspöet men inget fanns. Av de vuxnas spända miner förstod jag att mina föräldrar hade ett finger med i spelet. Åter stod det klart att löften inte skulle tas på allvar, i varje fall inte om de lät positiva. Nej, bindande löften var något som de vuxna med hjälp av aga pressade fram ur sina små. Om dessa löften inte hölls, så tvangs småttingarna med ännu mera aga att be om förlåtelse. Att drista sig till att påpeka det rimliga i att det omvända förhållandet också borde gälla, var att verkligen tigga om stryk. Löften skulle man passa sig för! De innehöll bara besvikelse, sveda och värk.

Mina slutsatser blev att skulle jag få något att meta med, så måste jag skaffa det själv samt att stora och småsyskon inte gick att lita på. Därför var hemlighetsmakeriet nödvändigt för att så länge som möjligt undvika en förmodad omgång av rottingen. Jag ville ha allting klart under hösten men då fick inte korkarna gå sönder. Det fanns bara ett fåtal kvar och utan flöte blev det inget metspö.

Jag behövde också en lagom lång käpp till själva spöet men den trodde jag inte skulle bli så svår att få till. Pappa hade pratat om att ta ett skott av hassel. Det fanns en stor vidvuxen buske inte långt hemifrån. Ur den tänkte jag välja ut ett lämpligt ämne och sedan skulle allting vara färdigt för framtida fiskafängen. Jag var övertygad om att skulle jag bara lyckas dra upp tillräckligt många matnyttiga fiskar, så kunde nog min överträdelse av förbudet att gå ner till sjön bli förlåten. Det gällde dock att komma så långt innan tilltaget upptäcktes.

Jag hade precis fått undan de största korkbitarna när mamma ertappade mig med att åter ha smitit från mina åligganden. Jag fick några örfilar och höra den vanliga jeremiaden om hur lyckligt lottade andra mödrar var, vars barn var till nytta och som lydigt gjorde det man sagt åt dem. För att göra henne till viljes klämde jag fram några tårar, bad om förlåtelse samt tänkte att varför hade inte jag en morsa, som själv bar in veden likt mina skolkamraters mammor. Detta sade jag inte högt så länge hon fanns inom hörhåll, eftersom jämförelser mellan olika människors förhållanden och beteenden tydligen var något, som jag inte fick ägna mig åt.

Barnen i första klass hade inte skolslöjd men de lite äldre hade. Det skedde en gång i veckan efter den ordinarie skoldagens slut och först därefter, hämtades vi av skolskjutsen. De, som inte var tvungna att ha lektioner, fick välja att antingen vara med på slöjden ändå eller gå ute och frysa. Syfröken höll till i ett vanligt klassrum men träslöjden hade ett eget utrymme. Höstterminen var jag med flickorna. De var snälla och hjälpte mig att räkna. Jag låg först i boken utan att ha gjort något tal på lektionerna.

Vårterminen var jag med de stora pojkarna i träslöjden. Av dem blev jag mest utsatt för trakasserier och fick heller ingen hjälp. Därför låg jag snart allra sist, utan en aning om hur jag skulle räkna talen men det bekymrade mig inte, för jag hade lärt mig hur jag skulle göra ett flöte. Det var läraren i träslöjd, som hade visat mig knepet. Förutom sin lärargärning var han kantor och därför ägde han en viss status i bygden. Kanske i inte samma mån som baronen på bruket eller prästen men väl i nivå med de övriga tjänstemännen. En sådan man sa mina föräldrar inte emot. Jag hade berättat för honom om mitt tilltänkta metspö och alla korkar, som gått sönder. Han hade då nickat eftertänksamt.

Magistern kom en dag med en liten påse, som han gav mig och i den fanns några flaskkorkar. Alla var utan spår efter korkskruvar. Han till och med hjälpte mig att göra hål i den första, sen fick jag öva att borra i de övriga. I mina försök att göra det perfekta hålet perforerade jag raskt både korkar, bräder och hyvelbänkar. Men till slut fanns där en kork med ett tämligen rak och centrerad passage för linan och jag kunde övergå till att putsa till fasonen på flötet med hjälp av fil och sandpapper.

När flötet väl fått sin form skulle det målas. Läraren var mycket noga med färgsättningen. Först måste det vara en vit grundfärg. Underdelen av flötet målades mörkt grön, överdelen mönjeröd. Färgfälten åtskildes av ett smalt vitt band och alltsammans klarlackades. Målandet tog många lektioner i anspråk och under tiden färgen torkade, ordnade jag till det övriga som behövdes. Jag måste tälja till en tunn träbit, så den blev en lagom stor linvinda. Även den skulle sandpappras och lackas. En dag kom läraren med tre svanfjädrar. Av dessa skulle jag göra stickan, som skulle låsa fast linan i flötet. Syfröken bisträckte mig med hela tre meter björntråd, som jag alldeles själv fick mäta upp.

Metkroken var fortfarande ett bekymmer. Knappnålarna hon gav mig var visserligen långa och såg starka ut men de var gjorda i ett sprött material och tålde inte att böjas. Åter kom magistern med en liten påse och i den fann jag en spritt ny svart metkrok! Jag tackade och bockade, fast jag kunde inte tro att han verkligen menade allvar när han sa att jag skulle få den. Då hjälpte han mig fästa kroken och knöt även fast en liten mutter till sänke och monterade flötet. Metreven var klar men jag var ändå inte nöjd!

Det fanns hasselbuskar i skogsbacken utanför skolan. Jag frågade läraren om jag fick ta själva spöet där. Han trodde inte att det skulle göra någon skada. Jag tog revvindan och en kniv och försvann in bland buskarna. Jag ville ha ett långt spö men ju längre stam, dess mera trä att tälja mig igenom. Jag måste välja noga, så jag fick en smal men ändå lång hasselgren. Till slut fann jag en, som någorlunda uppfyllde mina önskemål och började att med hjälp av kniven gnaga av hasselskottet. Det tog tid och jag fick blåsor i händerna men jag var som vanligt envis. Äntligen föll grenen och jag kunde övergå till att skära bort kvistarna. Spöet skulle bli lite längre än reven. Jag använde den för att få ett lagom mått. Så karvade jag beslutsamt av toppen. Nu återstod bara att knyta fast alltihop. Därmed skulle alla mödor på lektionerna vara över och jag hade lyckats i min föresats att i hemlighet göra ett metspö.

Var fanns nu metreven?! Den var ju här alldeles nyss! Jag började leta på marken men hittade vare sig den eller vinda. Jag tyckte jag borde lägga märke till flötet men inte ens det kunde jag se i riset. Ett år i skolan till ingen nytta! Jag började gråta. Tårarna bidrog knappast till att initiativförmåga eller sikt blev bättre. Just då var världens samlade uppgivenhet och besvikelse placerad på den sten där jag satt.

Borta vid skolan tutade en bil länge och ilsket. Signalerna var välbekanta. Jag hade hört dem många gånger förr. De kom från skolbilen. Det var åt mig man tutade. Jag var sen igen. Nu skulle de äldre barnen ånyo ge mig skäll och stryk. Jag måste ha tag på min metrev! Jag snubblade och skar mig i handen på kniven. Det var inte så djupt men det blödde. Jag skrek ut min rädsla och ilska.

Någon måste ha hört ropen, för skolvaktmästaren letade rätt på mig. Han räknades av oss skolbarn som mycket farlig när han var retad. Det var han inte för tillfället men han visste väl hur man får med sig trilskande ungar ut ur skogen. Jag blev bryskt instoppad i droskan. Där mottogs jag med glåpord och fick vaktmästarens näsduk som bandage, samtidigt som han tog hand om täljkniven.

Både skolungar och chaufför ansåg mig vara en osedvanligt stor korkskalle. Så korkad, att jag antagligen aldrig var i behov av att lära mig simma. För min del skulle det vara nog med att jag använde huvet. Det borde vara mer än tillräckligt för att flyta på!

Då fick jag en idé! Pappa hade ett gammaldags simbälte i en låda högst uppe på hyllan under snickarverkstans tak. Han hade haft det som barn. Det bestod av korkplattor, hopsatta med snören. Dessa var trasiga och råttorna hade gnagt på bitarna. Kanske hade pappa tänkt att det kunde komma till pass någon gång. Det var dags nu! Magistern hade lärt mig göra flöten och bältet gav mig närmast obegränsad tillgång på kork. Den var kanske inte så fin men den flöt. Det räckte.

Vad de andra sa och gjorde med mig märkte jag inte längre. Jag var långt inne i planeringen av mitt nästa metspö.



© Börje Eriksson 2008

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar