Gryning

Gryning

måndag 4 juli 2016

Trio med horn


Innan soluppgången var jag ute på vägen mot Östra Vingåker. Det låg en del dimmor över Backasjön men även över åkrar och beteshagar.
Vid Bonneråd skrämde jag en råbock och fick en rejäl skopa ovett av honom medan han rusade bort genom skogen. I beteshagen var det dock tyst.
Inne i dimman betade två hästar.
Åter skrämde jag en råbock och han gav mig en barsk utskällning allt under det han sprang bort över åkern. Jag misstänkte att viltet nu skulle vara extra nervöst efter all uppståndelse men den här rågeten tog det rätt lugnt.
Efter att dessa solister visat sig var det dags för den första trion att ta plats på arenan. Här har de precis kommit in på åkern efter att enkelt tagit sig över diket. Han i mitten är en riktigt stor kronhjort och de två adjutanterna är inte så klena de heller.
Till en början höll de ihop.
Snart började den stora dra iväg.
Riktningen gick någorlunda parallellt med landsvägen.
Efter en stund hade den store fått ett gott försprång.
De andra började försöka komma ikapp. Den store gick framåt medan han tuggade medan de andra två då stod kvar för att kliva fram och ta nästa tugga. Då de blev efter, bytte de taktik och gjorde som den store. På så vis kom en av dem ikapp. Då stannade den minste. Han hade upptäckt mig och de övriga gjorde så strax efter.
Det innebar att de började med ett något snabbare gående bord. Ingen panik eller så men de drog sig värdigt undan med riktning mot skogen. Solen hade under tiden hunnit närma sig horisonten.
Snart var den uppe ...
och började ta höjd.

Kronhjortarna hade fortsatt och kommit ut ur skogen igen. Nu befann de sig strax bortom kullen där det gamla soldattorpet Bonnerådstorp en gång stått. Här är jag upptäckt än en gång.
Hjortarna började ånyo gå mot skogen.
Den störste försökte avgöra om det förelåg en överhängande fara eller möjligen endast ett förargligt störningsmoment.
Så satte han kurs mot en viltstig in bland träden.
Adjutanterna följde efter.
Inte heller den här gången stannade hjortarna i skogen. I rangordning klev de ut på vägen och lät sig fotograferas likt premiärlejon. Ledaren låtsades vara överraskad.
Nummer två låtsades som ingenting.
Den minste tog tillfället i akt för att verkligen visa upp sig.
Så fortsatte jag till viltvattnet. Där fick jag se en brushane. Den syns till höger i bild precis bakom andungarna.
Skrattmåsarna har nu ungar i olika storlekar. Här är en mindre ...
och här några med en eller två veckors längre livserfarenhet.
Svarthakedoppingen har nu tappat det mesta av praktdräkten från i våras.
Det var dags att gå hemåt. Tranorna föreföll att ha endast en unge kvar att dra försorg om.
Medan jag gick där tänkte jag på det jag sett där under morgonen och även tidigare händelser. Jag log och småskrattade om vartannat, ja kanske rent av att jag var lycklig.
Ändå hade jag ännu inte sett allt morgonen hade att bjuda på. Något av det bästa fanns fortfarande kvar: Nästa trio med horn.
De här gossarna gick på den speciella åkern intill vägen upp mot Knutsdal. Hjortarna hade inte varsnat mig och uppehöll sig kanske 100 meter från mig men betade sig framåt i riktning åt mitt håll. 
Här närmar sig den störste vägen.
Det finns grova horn på den kronhjorten!
Det här är tvåan. Han går inte av för hackor han heller!
Hans horn är dock inte fullt så grova.
Här kommer trean. Inte heller den hjorten vill man möta senare i månadsskiftet augusti/september, då brunsten börjar göra sig påmind. I dag är de sams men då kommer ingen av de största visa någon misskund med de mindre. Då ska de bara dra så långt bort de bara kan!
Solen hade fortsatt att stiga och tänt dagglyktor o grässtråna.

Ungefär här blev jag upptäckt.
Trots att solen nu varit uppe i över en timme fanns det mycket dis kvar.
De mjukare grässtråna stod böjda under daggdropparnas tyngd.
De styvare stråna hade lättare att bära dropparna.

Jag undrar nu bara vart dovhjortarna tagit vägen. Gillar de inte raps?


2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Jag förstår mycket väl att du kände dig lycklig över alla djur du sett och fotat. Det blev drömskt vackra bilder i diset och rapsåkrarna.

BeBest sa...

Ja jag gisk där och kände mig förvånad och glad över allt jag fick se och på så nära håll i många fall.

Skicka en kommentar