Gryning

Gryning

fredag 19 augusti 2016

Ur arkivet för kåserier: Sång


Om att inte sjunga till gitarr

Jag har en gitarr men inte gitarrfingrar. Har försökt att lära mig. Började med ett a-ackord. Där var det kört. Killen som skulle lära mig sa: - Du har inte hållit i en gitarr förr va?
- Nej, sa jag, men jag blev ju så illa tvungen nu!

Jag MÅSTE se vad jag gör. Dessutom gör jag det med ett finger, åtminstone om jag spelar eller skriver. Jag lade ifrån mig fingerplågaren för att inte förlora stämningen.

Gitarren är inte min utan min dotters. Den är köpt begagnad av en halvdan musiker.
- Fan, den är ju lättspelad, sa läraren.
- Inte för mig, sa jag.

Han gav upp! Jag förstår varför. Man kan inte spela gitarr med enbart höger hands pekfinger. Jag letade länge efter av-och-på-knappen. Hade det funnits en sån, hade jag bara behövt att peta på den så hade det börjat låta. Av allt att döma ska man istället hålla i gitarren lite varstans med vänsternäven också. Det är ungefär som med tjejer. Man tafsar lite här och där, så gör de läten och vådliga rörelser.

Jag äger även en röst. Jag tänkte mig möjligheten att sjunga utan gitarrkomp. Då skulle jag inte behöva se hur jag gör. Det räcker med att jag inte hör hur jag gör. Jag ger mig attan på att det skulle låta bättre om jag sjöng med pekfingret. Fast den tekniken har jag inte lärt mig, så jag sätter det i örat i stället. Då låter oljudet bara hälften så outhärdligt.

Läraren såg inte ut att tycka det vara en så god idé att satsa på en sångkarriär för min del men han var en vänlig man, så han sade inget. Jag gav full hals för att visa honom att jag var ett formidabelt röstfenomen. Det blev mycket kraft och känsla i det vibratot. Det kändes verkligen lyckat. Kan ha varit något i spansk stil, fado kanske, eller transsibirisk hårdpunk eller vad det nu var jag fick till. Notstrecken skälvde i sina grundvalar. Mig gjorde det inget. Tvärtom! Jag är kände mig rätt nöjd med den prestationen men min lärare såg plågad ut. Karlen har så exklusiv musiksmak. Han skickade genast en hel trave skivor i CD-spelaren, vred upp volymen till max, började spela intensivt och satte på sig tjocka hörlurar.

Men annars har jag faktiskt sjungit opera. Inför betalande publik! Sju föreställningar. Utsålt på allihop! Efteråt gjorde vi en LP också. I stereo! Varje skiva såldes till fullt pris! De flesta gick åt redan i förköp. Jag var med i kören. Det behövdes en hel symfoniorkester och ytterligare minst ett nittiotal sångare för att jag inte skulle höras. Ibland sa kördirigenten missnöjt: - Det är någon bland basarna som försöker sjunga sopranstämman. Får jag be honom vara tyst! Då höll jag käften och mannen nickade belåtet. 

I tre år teg jag. Med så lång erfarenhet räknades jag som en rutinerad stöttepelare. - Jag var den som basstämman kunde byggas runt, sa sångledaren. Det är nämligen så att jag gör precis allting rätt när jag i all tysthet tar i. Jag lever mig in i texten, spelar ut hela mitt kroppsspråk, artikulerar, nyanserar, fraserar och använder bukstöd för att få det rätta trycket i fortefortissimo samt är totalt tondöv. Det var tur att det inte behövdes något prov för att få vara med. Somliga fick på så sätt behålla sina illusioner.

Men jag sjunger gärna. Jag ligger åt brumbasbaryton hållet, den perfekta kombinationen av tibetansk strupsång och M. A. Numminens falsettbrytningar. Fungerade utmärkt i min barndom. Gick alldeles förträffligt att locka hem korna med den rösten. Jag stod på ladugårdsbacken och sjöng ”Sånt är livet” tills rappningen lossnade från ladugårdsväggen. Krittren råkade i extas och kom knatande över berg och backar, så mjölken skvätte om dem.

Fast ska jag själv ta upp en ton blir det nog mest pinsam lyteskomik av tillställningen. Finns ingen trubadur, som klår mig där! Med de förutsättningarna skulle jag nog försöka mig på en karriär som rocksångare när jag inte längre orkar jobba. Är det nånting jag kan, så är det nämligen att skråla!


© Börje Eriksson 2009

6 kommentarer:

Märit i Mariehem sa...

Om du nu inte är musikaliskt begåvad så har du i varje fall begåvats med ord!
Alltid härligt att läsa det du skriver.

BeBest sa...

Tack Märit! :-)

Man kan möjligen säga att jag framför sångerna på ett mycket eget och personligt sätt men det är uppenbart att åhörare njuter mer av stunderna då jag håller tyst än då jag sjunger.

baraenbildavmig sa...

Hahaha! Vad var det vi sa när vi var små? "Jag kan inte heller sjunga, men jag kan behärska mig!"

BeBest sa...

Det räknades lite att vara för mer på något vis om man kunde sjunga eller spela. Det gav väl inte så mycket heder till barnen men väl till föräldrarna, som kostade på att köpa nya instrument.

Jag var med i skolkören, fast det handlade inte så mycket om mitt intresse för musik, för det var närmast obefintligt utan mera att jag var mycket intresserad av en tjej som kunde både spela och sjunga.

baraenbildavmig sa...

Ett bra skäl. Jag fick beröm för min sång och har varit ledsen när jag numera inte kan sjunga alls, något gör mig enormt hes. Ditt inlägg måtte ha satt igång något för i natt drömde jag att jag stod bredvid en berömd svart sångerska och plötsligt upphöjde jag min röst och sjöng. Hon tittade förvånat på mig och sa: "Du kan verkligen sjunga!" Jag var både glad och ledsen när jag vaknade.

BeBest sa...

Man ska nog hålla sångrösten igång om man ska behålla den. Min version av Summertime torde vara en ohygglig skräckupplevelse för det barn som eventuellt skulle drabbas av att få höra den som vaggvisa.

Skicka en kommentar