Gryning

Gryning

torsdag 18 augusti 2016

Ur arkivet för kåserier: Spela piano



Spela piano.

När jag gick i skolan, försökte jag spela piano. Jag lärde mig på tre år lika mycket som de mer begåvade eleverna gjorde på en termin. De kunde spela lika fort med bägge händerna, därför hann de dubbelt så långt på varje lektion. Det går inte lika kvickt för den som är utpräglat högerhänt. Det går väldigt sakta om man bara använder höger hands pekfinger. För mig var det pekfingervalsen som gällde men jag lärde mig inte den heller.
Man måste läsa noter också, helst samtidigt som man petar på tangenterna. Det är meningen att man skall peta på samma tangent som noten betyder. Det kallas att spela efter noter. Om man petar på fel tangent kallas det att man spelar falskt. I ”Vilda Västern” sköts falskspelare. Det är inte bra för stämningen att ta ett falskt ess. Då får man räkna med att de andra vill se.
Man kan slippa olåten om man stoppar tussar i öronen men då hör man inte om de skjuter på en. Spelar man efter hur det låter, kallas det att spela på gehör. Då måste man först ta ur tussarna. Det lät inte bra vare sig jag spelade på gehör eller piano.
Pedalerna på pianot fick jag inte röra men familjens gamla svarta orgel måste trampas så mycket man orkade. Bara en trampa fungerade och bälgen var otät. Det blev knappt luft så det räckte till höger hands pekfinger. Orgeln hade stått i ett övergivet missionshus på landet och blivit miljöskadad. Den kände mycket väl till hur psalmerna gick men valserna fick man dra själv.
Orgelns tangenter levde ett eget liv. Ibland gav de ljud ifrån sig, ibland inte och ibland ville de inte sluta. Det lät något okristligt. Våra löpska honkatter fick då nåt fuktigt i blicken och ålade sig jamande fram, för att längtansfullt stryka sig mot åbäket. Till innehåll och känsla måste deras duetter skilt sig helt från de kringresande predikanternas domedagsläror.
Jag fick inte lära in spelläxorna så mycket att jag kunde dem utantill. Jag lärde dem inte innantill heller men kom på att det handlade om flera sorters noter. Det fanns till exempel helnot, halvton, kvarting och paus. Dem övade jag ofta på. Det var tyvärr sällan läxorna innehöll enbart pauser.
Ibland skelar mina ögon. Om de skelat mera, hade spelandet gått lättare. Då hade jag kunnat hålla ett öga på noterna och ett på pekfingret. Den konsten måste man behärska, om man vill bli pianist. Kameleonter är världsmästare i skelande ögon. De är antagligen de enda jordevarelser, som kan spela fyrhändigt med sig själva och ha tunga och svans till att vända blad med.
När noterna har gaddat ihop sig mot en, kallas de ackord. Ska man klara av att ta dem, måste man ha många pekfingrar. Mina ackord blev entoniga. En sån stämma kallas monoton. Flera stämmor kallas polyfon. Skulle jag upphäva min stämma utanför min älskades fönster, kallas jag Megafån!
Det fanns en bas också. Den skulle man ta med vänstern. Jag drog näven slumpartat fram och tillbaka över tangenterna. Det kallade jag att ackompanjera. Pianofröken kallade det fusk. Jag tror inte att hon hört talas om Errol Garners släpande vänsterhand. Jag försökte grymta på hans vis också. Det lät bara krystat. 

Tanten undrade, om jag var opasslig. Det var jag! Jag passade inte att spela piano.


© Börje Eriksson 2008

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Ett kåseri i klass med Hasse & Tage!

Nu får jag snart ge upp att kommentera här, Blogspot vill inte släppa in mig. Det blir alldeles för många moment varje gång, klickklickklickklick och så börjar det om igen.

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Hasse & Tage var starka inspirationskällor men även Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Magnus och Brasse. Alla som lekte med orden och kunde knorra till språket utöver det vardagliga tog jag intryck av.

Skicka en kommentar