Gryning

Gryning

tisdag 17 januari 2017

Nu är det vinter och skidan hon slinter


Jag är inte så bra på vintersporter. Kunskapen stannar vid att jag vet vad som är fram och bak på skidorna och jag kan skryta med att jag faktiskt vid ett flertal lyckats få dem att halka framåt. Nedan följer tre kåserier vilka handlar om mina tillkortakommanden inom skidåkningen.

Skidtävling

Jag gick sista året i realskolan på den tiden. Det hörde till de sportsliga traditionerna att vi utkämpade skolkamper mot grankommunens motsvarighet. Sommar som vinter. Det låg mycket prestige i dessa möten. Finnkampen är småpotatis i jämförelse.
Nu var det meningen att vi skulle mäta våra skolors förmåga på skidor och i ishockey. Först var det uttagningstävlingar. Jag var tokig redan på den tiden och ställde naturligtvis upp. Vintern hade varit snörik och jag hade icke utan framgång deltagit i opretentiösa skidkamper bondungarna emellan. Vinnartiderna var inget att yvas över men jag blev inte efter de övriga, snarare tvärtom. 
Skoltävlingen skulle gälla ett individuellt lopp om fem kilometer. Ett gott kraftprov som det gällde att ladda ordentligt inför. Det gjorde jag. Redan i skolbespisningen gick jag ut hårt för att sen öka. Vi fick blodpudding den dagen. Jag vräkte i mig tre extra portioner därtill rejält med mackor och mjölk.
Sen kom uttagningstävlingen. Dessvärre kom även blåsten och snödrevet. Det var en kornig, tung snö, som smetade igen spåren på de öppna ytorna. Strax innan min tur startade en kompis. Han var jämngod med mig. Jag hade lyckats klå honom några gånger men det var inte så mycket mer heller, fast han blev naturligtvis ändå rejält tråkad för att ha blivit en halvsekund efter. Nu brakade han iväg i gott tempo och det var uppenbart att han inte tänkte låta mig ge honom däng än mindre ta häng på honom. Jag gav mig iväg minuten efter. Vi höll jämförbar hastighet i början efter vad jag kunde bedöma på avståndet oss emellan men jag tog i allt jag förmådde för att knappa in. Det var svårt att avgöra hur det lyckades men sträckan blev oerhört tungåkt i de snödrevsfyllda spåren. 
Banan skulle köras två varv. Jag kanske hade någon sekund tillgodo vid varvningen. Jag hade fördelen att då och då se hans rygg. Han i sin tur hade en av skolans bästa skidåkare framför sig. Denne kunde vi inte hålla jämt med men det gick ju ändå att bita ihop och se till att avståndet inte ökade alltför fort. 
Snöovädret tilltog. Vinden packade den tunga snön hårt i alla fördjupningar och stavmärken. På andra vändan såg man knappt spåret trots att det körts upp minuten innan. Jag mådde nu oerhört illa men jag skulle bara ta mig ikapp den där kompisen! I skogen gick det lättare men i gläntorna slätades snötäcket snabbt ut av klabbsnön. Det tog hårt på alla tävlandes krafter och många skickliga åkare gav helt sonika upp. Någon kilometer innan mål kom jag ikapp en mycket duktig grabb, vilken jag tidigare varit chanslös mot men han klev nu helt snällt ur spåret och började promenadåka. 
Jag vet att jag sen såg målet på något hundratal meters avstånd och att min kompis var på väg in mot tidtagningen. Därefter är det en minneslucka. När jag vaknade hade jag legat avsvimmad i snön i flera minuter men på rätt sida om mållinjen. Jag hade totalt kört slut på mina krafter men jag tog honom med sju sekunder! Bägge blev vi uttagna till skidlaget och det var det viktigaste. 
Flera dagar efter den pärsen var jag knappt förmögen att röra mig och ingen mat tycktes mig god. När jag åter var i fullt slag backade grannskolan ur. Det blev ingen tävling och hela kämpainsatsen inklusive blodpuddingdoping blev förgäves.

© Börje Eriksson 2008

Trögt Före

Vid militärmönstringen tillfrågades jag om jag kunde åka skidor.

– Inget vidare, sa jag.
– Det gör inget, sa dom. – Du ska till Kiruna och bli jägarsoldat! Man kommer att lära dig allt innan du muckar.

Så blev jag skickad till Jägarskolan för att lära mig allt om skidåkning på militäriskt vis. Någon förberedande undervisning i skidandets konst blev det dock inte. Jag kvitterade ut skidpaketet i början av november och fortsatte därefter att så som jag tidigare gjort på mina egna, sakta men osäkert hasa mig fram på Kronans laggar. Det gick lika trögt fram vare sig jag släpade på en fullastad pulka eller var utan och inte gjorde det någon skillnad om jag hade lätta tävlingsskidor eller militärens breda plankor under fötterna. Ett millopp tog för mig exakt två timmar, femtioen minuter och trettiofem sekunder, inräknat ett okänt antal vurpor och vilopauser.

Befälet kunde inte förstå hur det var möjligt, att ta sig fram så sakta utan att frysa fast. Hemligheten ligger i att man samtidigt med skidåkningen låter ilskan över alla uppkomna förtretligheter komma till uttryck i tillräckligt helvetiska eder. Så fort mina ovallade skidor fanns med i bilden, gick det ovanligt lätt för mig att ge nödvändig inlevelse och hetta åt kraftuttrycken.

Det inträffade dock att jag höll inne svordomarna. Så hände till exempel en gång i februari. Snön låg meterdjup och det var kanske en tio, femton grader kallt. För att slippa några kilometers ospårad åkning i kuperad och risig terräng, försökte jag vid en orienteringsövning, att gena över en sjö. Framför mig låg en så frestande enkel utförslöpa, att även en klant av min kaliber borde klara den och den släta sjön föreföll erbjuda en snabb och lätt framkomlig väg. Glad i hågen raskade jag ut på isen.

Vad jag inte visste var att där ute under snön fanns det minst tre decimeter blötstöp och naturligtvis kom jag ut där eländet var som värst. Innan jag hunnit ta mig därifrån, hade klabbsnön frusit fast både under och ovanpå skidorna och det gjorde dem extra ohanterliga. Det var därför jag föll i sörjan. Många gånger! Om jag hade yppat mina explosiva känslor just då, så hade sjön legat isfri på stubinen!

© Börje Eriksson 2002

I utförsbacken.

Jag hade hoppats lära mig utförsåkningens alla finesser under mitt år uppe i Malmfälten. Slalombackarna var dock rena bergochdalbanan och sådana äventyr var alldeles för våldsamma för min smak. Instruktören försökte ändå tålmodigt förklara för mig hur jag skulle stå på bergskidan eller trycka till med dalskidan, skråställa och trampa runt. Men inte gick det in i vare sig mitt huvud, mina axlar, höfter, knän eller fötter! Slalomförsöken liknade därför mest av allt vansinnesstörtlopp utan tillstymmelse till svängar, balans eller broms. Jag körde tårögd och livrädd rakt fram med klapprande skidor och skramlande tänder utan att kunna urskilja om töcknen runt mig var folk, björkar eller militärer.

När backen tog slut fastnade jag i någon nedsnöad buske långt utanför uppbromsningsområdet. Då kom eländet med att ta sig upp igen. Först skulle jag loss ur snöns grepp. Fallen var som regel i färdriktningen men inte kunde man i mitt fall tala om ett fall framåt. Vi soldater hade alltid vapen och ryggsäck på oss. I vurporna for de ständigt upp mot huvet. Vapnet utdelade fläskläppar och ryggsäcken såg till att man blev ordentligt snötvättad. Sen kom bekymret att resa sig upp. Ryggsäcken pressade på nedåt, armarna var för korta för att nå ned till marken och så låstes de av vapnet. Det gick åt många eder, stön o stånk innan jag åter fick upp näsan ovan snön.

Svängarna var alltså ett mysterium jag aldrig lyckades lösa och för mig fanns bara ett sätt att få stopp på besvärligheterna, nämligen att utföra en veritabel kraschlandning. Jag utvecklade med tiden en mera ursprunglig och jordnära åkteknik än vad telemark och vanlig alpin stil föreskriver. På fjällsluttningarna siktade jag in skidorna mot träd, buskar och andra fasta föremål. Så gled jag iväg. Genom att kvickt haka tag i hindren kunde jag sänka hastigheten och i bästa fall få en ändrad åkriktning.

Men sällan gick allt enligt planerna! Ofta missade jag mitt mål och for långt ut i terrängen, för att dyka på skalle och försvinna i ett snömoln. När snöröken lagt sig, markerade uppstickande detaljer av utrustningen platsen, där jag senast varit synlig.

Ibland blev det regelrätta fullträffar och då brakade jag helt dödsföraktande in i tallar, björkar eller stenblock. För en om orsaken ovetande åskådare måste det förefalla, som om jag, i samma ögonblick jag kommit på skidor, drabbats av en okontrollerbar böjelse, innebärande att jag under brutalast möjliga former måste våldta Moder Natur.

Senare har jag träffat några som var med på fjället. De kom med skräckblandad förtjusning ihåg min kamikazeslalom. Aldrig tidigare hade de sett en så otrolig framfart och lär väl aldrig få se det igen! 

Jag säger bara en sak, vad var Ingemar Stenmark i Madonna di Campiglio mot Börje Eriksson på Luossavaara!?

© Börje Eriksson 2002

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Haha, och tack för dina skidåkarkåserier! Vådliga äventyr du har varit med om på skidor! Det var fyndigt med blodpuddingsdopingen! Snö som häftar fast i skidorna, ja, nog har man varit med om det några gånger. Väcker minnen.

Jag minns själv min första skidtävling i skolan. Jag hade så dålig skidutrustning att skidorna trillade av varje gång jag klev åt sidan för någon. Min placering blev därefter. Nästa vinter lade jag mig i träning och kom bland de tio bästa av flera hundra. En triumf då man hade velat ha mig att starta med femmorna eftersom jag var ett år yngre än klasskompisarna.

Luossavaara såg jag från mitt fönster i Kiruna. Men inte åkte vi slalom, utrustningen var för dyr. Rakt ner i backarna var modellen med löparskidorna. Kanske lite på tvärs i de brantaste partierna... Slalom kom mycket senare, i mitt vuxna liv.

BeBest sa...

Tack Du! :-)

De första slalomövningarna skedde intill hoppbacken vid Santis. Men sen skulle vi ut i terrängen och slita hårt i alla berg upp och fara illa i backen ned, Detta skedde med full utrustning inklusive vapen, ryggsäck och ibland även pulka. Då var det besvärligt för den som inte kunde styra skidorna!

Skicka en kommentar