Gryning

Gryning

söndag 26 mars 2017

Hjortmorgon


Jag var på väg till viltvattnet vid Östra Vingåker för att se ifall svarthakedoppingen kommit ”hem”. Längs min väg dit finns det åkrar och på många av dem fanns det dovhjortar. Det var hindar med kalvar och ungdjur i grupper upp mot 10, 15, 20 djur. Jag kan lugnt påstå att så många dovhjortar har jag inte sett längs den vägen någon morgon tidigare.

I närheten av Bonnerådstorp stod dessa hjortar och i all vänskaplighet tränade ”hornbrottning” medan de övriga ägnade sig åt att äta.




Jag stod helt öppet på landsvägen. Där fanns en del träd som jag kunde använda som skyl. Hemtjänstens nattpatrull kom körandes och då passade jag på att kliva åt sidan och fotografera himlen bakom mig. Solen var på väg upp men nådde ännu inte riktigt över trädtopparna.

Medan bilen körde förbi fann hindarna och ungdjuren för gott att smita undan in i skogen. Kvar stod de grabbiga pojkarna och undrade vart flickorna tagit vägen. Inte kundet det väl vara så illa att deras uppvisning inte imponerat tillräckligt?

Eftersom hjortarna hört att träning ger resultat fortsatte de sina övningar igen. De höll på så en god stund och spände sig mot varandra. Den högra på det här fotot är den starkare av dem och skulle lätt kunna besegra den vänstra men det var inte det det handlade om då utan de höll på med sparring. Det fanns en ännu starkare hjort ute på åkern fast ett stycke längre bort och kanske var det honom de ville försöka besegra i slutet av oktober då brunsten satte in. Det ska börjas i tid!

Hjortarna höll på med sina styrkeövningar en god stund.

Hur de än spände musklerna, bände och bröt, lockade det inte fram några hondjur.
Den minsta av hjortarna började då försöka äta upp sig.

Den mellanstora prövade att göra sig extra reslig. Detta skedde ungefär samtidigt med att solen fått så mycket höjd att den kunde börja belysa marken bakom hjortarna.
Mellanhjorten traskade in bland buskarna på den lilla åkerholmen men kom efter en stund ut på åkern igen och ägnade sig åt personlig hygien.
Därefter började även han äta.
Jag nämnde att det även fanns en tredje och större hjort på plats. Han hade mest ägnat sig åt att beta. Jag vet inte vad som såtts på åkrarna men förra året fanns det raps där och kanske är det tänkt att det ska bli så även i år. Nu började den store att röra på sig lite mera.

Själv försökte jag hitta en något bättre position och kom då aningen närmare samt fick en granskog bakom mig. Det borde medföra att min siluett försvann. I och med att den större klivit in på åkern koncentrerade jag mig på honom och hans förehavanden en stund.
Den här gossen kommer med all säkerhet bli den som tar hand om ansvaret för hjortarnas fortbestånd i den här delen av socknen när hösten kommer.
Den föreföll vara väl medveten om sin position. Han var ledaren, de övriga två hans adjutanter.
Den mista sökte sig åt ledarens håll. Det är en stor skillnad i de hornens storlek.
Hornen ska snart fällas. Det tycks som de hornen grånat i spetsarna på både den store och den lille hjorten. Jag vet inte om det beror på stångskador, allmän nötning eller något annat. Kanske finns det någon form av svamp som angriper hornen?
Efrer en stund lyckades jag få med alla tre på samma bild. 
Den minsta hjorten har inte mycket till skovlar på sina horn än. Det finns en antydan till skovel på ett av hornen. Det skulle innebära att hjorten är ca 3 somrar gammal och på väg att få sina första små skovlar under kommande sommar.
Det var den minsta som sent omsider upptäckte mig. Jag trodde flera gånger innan dess att min närvaro skulle avslöjas men jag fick hålla på i nästan 45 minuter att fotografera dem.
Den store har inte upptäckt mig ännu.
Där fick han syn på mig!
Mellanhjorten har också anat oråd men vet inte vad som skulle utgöra faran.
Alla travar iväg en kort bit men storhjorten vill ta sig en sista blick på mig.
När han så sett nog, börjar han gallopera på dovhjortars studsiga vis. Den är inte särskilt vägvinnande och snabb men på mark med högt gräs som till exempel en åker med hög säd fungerar den tekniken suveränt.
Tillsammans med lilla hjorten försvann den bort mot skogens skuggor och skydd.
I och med detta kunde jag fortsätta till viltvattnet. Dammarna, vilka var nästan uttorkade i höstas, är återfyllda till en del men än är det långt upp till brädden. Det låg även rätt mycket is kvar. Varken svarthakedopping eller sädesärla såg jag men det satt en stare i ett träd.
Så var det bara att sakta vandra hemåt. 

4 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Vilken härlig bildserie från din stund med dovhjortarna! Det är som en stillbildsfilm. Tänk att kunna stå så länge och iaktta, beundra och fota dessa vackra djur. Jag skulle inte ha klarat av stå så länge med kameran, tyvärr. Väldigt fina bilder och ett vackert soluppgångsfoto fick du också till, för att inte tala om knorren på slutet, starsilhuetten i trädet.

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Jag fick möjlighet att fotografera dem under ovanligt lång tid. De uppehöll sig ca 120m framför mig och avståndet bidrog säkert till att de inte upptäckte mig. Därtill försvann troligen mina mörkgrå kläder mot bakgrunden och då jag lyckades komma fram så långt att jag slapp stå och skylta med gryningshimlen som bakgrund utan fick ha skogen där istället blev jag förmodligen svår att se för dem.

Jag fick med mig 333 foton hem men många var inte särskilt skarpa och de flesta berättade inget som inte dem jag valde ut gjorde lika bra eller bättre. Det är ju tack vare att kameran inte vägen så mycket mer än ett halvt kilo som jag har möjlighet att stå så där och knäppa. Hade jag haft en rejäl systemkamera hade jag behövt stativ och förmodligen ett teleobjektiv på minst 500mm. Å andra sidan hade förmodligen fotona fått bättre skärpa med en sån utrustning och troligen hade en sån kamera klarat att göra bra foton under de förhållanden som rådde innan jag kom fram till de här hjortarna. Jag tvangs kasta ca 80 foton, vilka togs på alla hindarnas grupper innan jag kom i läge för den här serien.

Monika Moren sa...

Fantastiska bilder du tagit av hjortarna och vilka fina farger!

BeBest sa...

t blev riktigt grant när solstrålarna träffade buskagen och nådde ner till marken.

Skicka en kommentar