Gryning

Gryning

torsdag 2 mars 2017

Skogstokig


Det är mars nu men jag är inte färdig med februari än. Det är av allt att döma en månad jag har minst lust att göra något vettigt i men däremot istället hittar på en massa annat för att få tiden att gå. 

Någonstans i slutet av november började den här grå, apatiska februarikänslan att växa fram. Jag vill då helst hålla mig inomhus och redigera gamla foton. Lusten att skaffa nya aktuella och snygga avtog så sakteliga och kom i februari att befinna sig nära döden. Det spelade ingen roll om det var bra fotoväder eller inte, jag satt vid min dator och försökte förbättra gamla bilder. 

För att få någon struktur på det hela försökte jag välja ut 50 utställningsfoton efter något mysko tema som vilken socken de tagits i eller vilket innehåll de hade. Jag skapade årsböcker och lade ned en kopiös mängd timmar på att hitta slagkraftiga bilder, vilka kunde passa in i en fototävling med blå färg som tema. 

När jag så inte längre kunde hitta på något bättre förslag lade jag alltihop i en mapp och rensade bort alla dubletter. Det blev 365 foton kvar. Ett foto per dag under ett år skulle det kunna bli. Nu sitter jag och går igenom dem igen. Några hade nämligen undgått att bli omredigerade. Det ska det bli ändring på! De äldsta fotona saknar jag originalen till men de från 2013 och framöver har dem kvar men om det behövs åker originalet fram och jag börjar om från början på en kopia av det. 

Det värsta med den olusten att gå ut, är jag inte får fram nya bilder till nästa års väggalmanacka. Jag ska ha ett nytt foto för varje månad. Det såg länge ut som februari skulle bli utan illustration men i tisdags, februaris sista dag, nådde galenskapen såna höjder att den här gubben med kameran i högsta hugg skenade till skogs. Nåja, skena och skena, det är många år sedan jag gjorde sånt men jag linkade i alla fall iväg och hamnade på ett ställe där det var en aning dimmigt. Då var det liksom att livsandarna vaknade till en aning och kameran fick börja ta för sig.

Här kommer några av de foton jag fick med mig hem. Den här stigen följer ett kärr och det var från snön och isen där som dimman steg. 
Jag tror att den här skogen längre tillbaks har varit betesmark men numera är det en planterad skog med huvudsakligen gran och enstaka tallar. Vore det inte för vildsvinens härjningar skulle det vara en bra svampskog men grisarna har saboterat de flesta av mina kantarellställen.

Hade jag haft stövlarna på hade jag inte nöjt mig med att kika ned mot kärret, då hade jag klivit runt i det. Det växer alar, sälg och björk där men här på sluttningen är det granen som dominerar.
Jag gillar att plåta dimmor. De ökar vildmarkskänslan.

Mossiga stenar är inte så tokiga motiv heller. 
Hur det nu var, kom jag ut ur skogen igen och framför mig hade jag vägen mot Krämbol och kunde konstatera att där i vägkanten var hasselns hängen startberedda

Där fanns min välkända favorit, den gamla linden.
Jag tycks ha skaffat mig vissa ovanor. Det finns ställen där jag alltid stannar och knäpper ett foto eller två. Linden är ett sånt ställe. Björken uppe på kullen är ett annat.


Kardborrar tillhör inte mina favoriter men ibland när galenskapen som värst hakar tag i mig, kan det bli ett foto av såna också.
En blåmes hade hittat en buske den gillade. Jag misstänker att den fågeln tänkt sig att bygga bo där. Nu gällde det att locka till sig någon som kunde tänka sig dela det projektet med honom.
Kanalen vid Krämbol låg spegelblank. Åter igen ett sån där ställe jag stannar för att ta något foto.
Vid det här laget började mitt knä tycka att det var dags för hemgång och så fick det bli. Februari blev nog inte utan foto i år heller.

2 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Härliga dimstambilder med vacker mossa vid fötterna! Du är enveten när du har bestämt dig för någonting, men hur löser du kroppens behov av rörelse om du sitter inne flera månader i sträck?

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Jag måste ju ibland till affären och så har jag ju flera meter att avverka för att komma mig mellan datorn och kylskåpet, ja och sen ska jag väll knalla tillbaka också.
I övrigt behöver min kropp inte så mycket rörelse. Det brukar räcka med med allmänt rörig tankeverksamhet, en nog så knepig och ansträngande sysselsättning, eftersom jag påstås vara huvudlös.

Skicka en kommentar