Gryning

Gryning

måndag 26 juni 2017

Jag är ingen fotograf


Jag får ofta höra att jag är en skicklig fotograf och ibland vill man även veta vilken kamera har och vilka objektiv jag använder till den.


Frågorna beträffande fotoutrustningen är enkla att besvara. Min första kamera var en begagnad Panasonic Lumix DMC-LX2. Den lilla kompaktkameran låg alltid i fickan användes dagligen mellan hösten 2007 till oktober 2013. Då skaffade jag en bättre och mera mångsidig kamera med superzoom, en Panasonic Lumix DMC-FZ200. Zoom-objektivet är inte utbytbart. Kameran är alltså av typen bridge-kamera och ingen systemkamera, fast den påminner om en sån till utseendet. Den ger mig i alla händelser mycket kamera och fotoglädje för en mycket liten peng.


Grundläggande fotokunskaper saknar jag och det är orsaken till att jag inte vill bli kallad fotograf! En fotograf vet vad den håller på med, jag håller på ändå och knäpper kort. Det innebär att jag aldrig ägnar mig åt att beräkna exponeringstider, bländarstorlekar eller brännvidder. Sånt sköter kameran på egen hand, om jag bestämmer att kameran ska ha största tillgängliga bländaröppning och att den ska få styra exponeringstiden och val av ljuskänslighet. Skulle en fotograf nöja sig med det? Skulle fotografen nöja sig med att endast använda största möjliga bländare oavsett fotosituation?


Kameran har även en mängd inbyggda program, vilka förväntas kunna hjälpa ägaren att få snygga foton under svåra betingelser. Några av dem använder jag emellanåt. Skulle en skicklig fotograf tillåta sig att bli styrd av en tillverkares programmerare och ingenjörer på det viset? Är det inte mera troligt att fotografen skulle vilja styra detta själv för att på så sätt sätta sin egen personliga prägel på fotot?




Det som kännetecknar mitt sätt att knäppa kort är att jag visar kameran vad jag vill ha på bilden och så fokuserar jag på det samt låter kameran sköta resten. Fast det är inte helt sant, ty även jag försöker nämligen styra var och hur kameran ska hämta den information den behöver för att utföra sina egna beräkningar. Om mitt motiv är en vy, brukar jag låta kameran få använda alla tillgängliga mätpunkter den är försedd med men är motivet en hjort, vilken står 200 meter bort, försöker jag begränsa det område som kameran ska hämta sin information från. Avståndet ska mätas på hjorten och inte skogen bakom eller en sten mellan hjorten och kameran. För att åstadkomma detta gör jag mätytan så liten som möjligt och sen siktar jag på hjortens öga eller området där det borde vara ifall jag sett det. 


Detta med att sikta på ögat är ett tips jag fick för ca 50 år sedan då jag lyssnade till ett föredrag av den berömde hundfotografen Åke Wintzell! Han hade i sin tur lärt sig göra så, då han i sin ungdom praktiserade hos en engelsk hästfotograf. Det fungerar uppenbarligen att göra så på fåglar och insekter också, för jag vinner utmärkelser på internationella fotosidor med många tusentals medlemmar. Det betyder att dessa sidors administratörer gillar det kameran åstadkommer. 


Vad är då min del i detta? Jag tror att jag har en känsla för vad som kan bli en bra bild och det är den känslan som hjälper mig, då jag visar kameran vad som ska fångas på bilden. 


Hur får man då fram den känslan? Jag vet inte, det är inget man kan studera sig till, för känslor byggs upp på andra sätt. Jag läser inte några böcker längre och lyssnar sällan på musik men jag tror att min känsla för naturen och de människor som bott i eller nära den har sakta vuxit fram sedan barndomen och påverkats av egna upplevelser, bildkonstnärer, tidningsartiklar, nordiska författare och kompositörer.


Jag har även försökt lära mig så mycket som möjligt om naturen. Jag vill veta vad det jag har där på bilden är för något. Jag vill veta var och när, det jag vill åt, kan vara lättare att komma nära. Ser jag vilt i närheten, försöker jag ta mig ännu närmre om möjligheten finns. Kommer de åt mitt håll så väntar jag till det blir ett bra tillfälle för ett kort. 

Ibland kan viltet oförhappandes komma en riktigt nära. En natt nyligen mötte jag en ung grävling i Djulö allé. Den travade i konstant fart mot och förbi mig på bara någon meters avstånd och stannade sedan för att kvickt lämna doftspår och fortsatte därefter precis lika oberört som då jag först fick se den. Det är naturligtvis extra spännande när ett stort vildsvin kliver ut på vägen 15-20 meter framför en och sen börjar komma till mötes. Eller då en skrämd älg rusar rakt mot en och tvärstannar bara några meter bort! Det är högtidsstunder som varar livet ut!


Såna möten som jag beskrev ovan ökar känslan för naturens möjligheter och lusten att lära sig mer men fakta är inte allt man behöver, även om det är en bra grund att bygga på. Känsla handlar även om att fånga stämningen i stunden. Ljuset över omgivningen är då viktigt. 


Jag är ofta ute i soluppgången. Det finns många goda skäl till det, tycker jag. Det är tyst ute, trafiken och stojet har lugnat ned sig. Viltet är i rörelse och fåglarna börjar vakna till och man hör enstaka stämmor försiktigt sjunga morgonljusets lov eller varna för att jag finns där. Jag är inte så bra på fågelläten, så enbart på sången kan jag inte identifiera särskilt många arter men jag uppskattar kvittret och njuter storligen när alla fåglarna kommit igång, då solen klättrat över horisonten. Fåglarnas läten går inte att fånga på bild men ibland vågar någon av dem stanna tillräckligt länge framför linsen för att jag ska få det där fotot, som har det lilla extra då det gäller känsla.



Det är en gammal kulturbygd jag vandrar i numera. Jag ser de sista återstående spåren efter hur generationer av arbetande människor slitit för sitt eget uppehälle och godsägarnas fromma. Idag försvinner åkrarna de bröt upp, dikena de grävde, godsens och torpens alla beteshagar, vilka förr behövdes till husdjuren samt husen familjerna bodde i. Historien lämnar sina spår men spåren suddas ut successivt. 

De fattiga och egendomslösas arbete var värdefullt för gångna tiders godsägare men idag är det andra behov och värden som styr utvecklingen. Så har det varit i alla sekler och kommer att så fortsätta men kanske är det för att jag är en helt vanlig bondpojke, som jag ibland tänker tillbaka på de här människorna som röjde skogen, bröt ny odlingsbar mark och brukade jorden för sin egen eller någon annans välgång och till sin egen slitna kropps fördärv. Det var sådan seden var då. De här spåren är också en del av de stämningar av vemod jag känner då jag är ute med kameran och ser hur det gamla odlingslandskapet byter från en monokultur, säd, till en annan monokultur, gran.



Jag tror att alla dessa känslor, vilka ibland blir motstridiga, kommer fram i mina val av motiv och mitt sätt att efterbehandla fotot. Det vanligaste redigeringsprogrammet bland fotografer heter Photoshop. Jag har aldrig använt det, utan tycker att jag får ut vad jag vill ha av ett mindre omfattande program som kallas GraphicConverter. Det brukar beskrivas som fotovärldens motsvarighet till den schweiziska armékniven och finns endast för Macintosh.


Jag försöker om det går att få med så mycket som möjligt av omgivningen kring huvudmotivet. Det innebär att kortet inte enbart visar en hjort utan hjortens placering i den slutliga bilden ska skapa någon form av dynamik och ge en föreställning om vart hjorten kan tänkas vara på väg eller ämnar göra. 


Det finns regler om hur man ska komponera ett foto men jag kör mitt eget lopp därvidlag. Min uppfattning är att en bra bild kan berätta något mera än att enbart visa ett välkomponerat motiv. Det är så jag vill bygga upp mina bilder. Kortet ska berätta en historia och förmedla en känsla. Det är möjligt att det inte passar alla men det passar mig att göra så och blir jag nöjd har jag nått mitt mål. De utmärkelser jag får, kommer då som grädde på moset och en bekräftelse på att den gången fick jag till det!


Vore jag en fotograf kanske jag ibland tvingats göra foton som säljer, för hur det nu än är, en fotograf måste ju få en inkomst av sitt arbete. Jag är en ostyrig pensionär som har allt då jag är ute men äger inget av det jag ser och hör och inte minst, pensionen kommer punktligt och räcker för mina behov. Jag kan därför göra så som jag vill, så länge jag inte skadar, stör eller kränker någon människas egendom eller integritet.

Så för mig är inte de mera tekniska grunderna särskilt viktiga, de är bara en av alla möjliga vägar till målet och det är målet och känslan som är det viktiga för mig. Resten får bli som det blir och kan jag inte få någon ordning på bilden kastar jag den. Jag vill inte visa något jag inte blivit nöjd med. Duger det inte åt mig, duger det inte åt någon annan heller! 




När detta skrivs har bridge-kameran gjort över 1 miljon exponeringar. De har resulterat i cirka 4500 sparade bilder. Övriga dög inte att visa upp men de kanske ändå visade mig något jag kunde ta till mig och försöka förbättra till nästa gång!

4 kommentarer:

Tine sa...

Heja dig, Börje!
Tycker mycket om dina bilder vet du, de i detta inlägg är fantastiska.
Men det som alltid ger dina bilder extra djup och mening är dina texter till! Fortsätt i DIN anda.

BeBest sa...

Tack Tine! :)

Jag kan nog bara fortsätta på mitt sätt. Jag är för enkelspårig för att köra ett annat race! :-)

baraenbildavmig sa...

Jag känner igen mycket av det du skriver om att fotografera. Det som är ditt vinnande signum är ju att du ofta vet vad du vill hämta hem, du känner till ljusförhållandena, du tar reda på hur vädret förväntas vara m.m. Dessutom är du uthållig och envis och väl förtrogen med djur och natur och det ger dig en fördel framför många andra. Tid har du också gott om, haha. Det är roligt att du får positiv feedback och utmärkelser på fotosidorna, för dina bilder står ut, många av dem du visar i det här inlägget är verkligen magiska. Fotograf, det ska väl mycket till innan man kallar sig det, men ja, du fotograferar och gör det med bravur.

BeBest sa...

Tack Du! :-)

Fotograf är för mig en yrkesbeteckning. Är man fotograf vet man vad man håller på med inom det gebit och den genre man är verksam inom.
Jag kan se ett motiv, jag kan se hur det bör avbildas men det som skiljer mig från fotografen är att jag överlåter åt kameran att få läsa av ljusförhållandena och bestämma exponeringstiden. Det enda jag gör som inkräktar på kamerans möjligheter att utföra sina beräkningar är att jag konstant väljer kamerans största bländare: 2.8. Jag gör det för att jag vill ha en kort brännvidd och jag gör det för att det brukar medföra en kortare exponeringstid. I det tidiga morgonljuset eller sena kvällsljuset blir det långa exponeringstider i alla fall och därmed risk för rörelseoskärpa.

Kunskap om naturen har nära nog fått i mig med modersmjölken och sen har nyfikenheten fått den att växa ytterligare. Kameran har då blivit ett redskap för att samla in ytterligare kunskap om naturen.

Beträffande det originella i mina foton har jag svårt att förstå det. Vem som helst som befunnit sig där och då hade kunnat ta samma foton. Några av fotona här ovan har kommit till därför att jag hoppades att det jag ville åt skulle inträffa men många av dem kom till av en ren tillfällighet. De två inledande fotona och huset i siluett mot den röda kvällshimlen är sådana typiska slumpens skördar. Hade du stått bredvid mig hade då hade världen fått se långt mera fantastiska foton från din kamera!

Skicka en kommentar