Gryning

Gryning

torsdag 29 juni 2017

Jakten slog fel


Tanken var att jag skulle ge mig ut för att försöka fotografera fjärilar. Solsken och vindstilla väder var det. Precis vad flygande insekter gillar! Det finns en äng som jag någon gång helt poetiskt kallat ”Ängen där rådjur betar och fjärilar flyger.” Dit var jag på väg.

En kompis fick se mig och ville att jag skulle komma in på hans tomt och prata en stund. Det tyckte inte hans hund om. Hon är i grunden en hjärtegod tik men mig avskyr hon. Hade hon inte stått inspärrad på altanen med husse skulle jag ha fått se på annat! Det förklarade hon klart och entydigt! Nåväl, jag kände mig inte särskilt skrämd av henne och jag lyckades även fånga hennes sorgmodiga blick genom altanens ribbstaket.
Vi pratade en stund och hunden lugnade ned sig. Då jag passerade granntomten betade ett rådjur, en get, där handelsträdgården förr fanns. Så långt var allt enligt beräkningarna. I förbifarten hann jag med att få en käringtand på bild också. 


Nu var det bara det där med fjärilarna flyger. Det var precis vad de gjorde. Inte över den ängen men över nästa vid Luvsjön. Fjärilarna vägrade landa i min närhet. Då kom sländorna vid Luvsjön till min undsättning.

En större sjötrollslända hade hittat en behaglig plats i solen.
Sjötrollsländan, det är en hane, hade en antagonist! Det var en fyrfläckig trollslända, också en hane, vilken ansåg att den blå inkräktade på livsutrymmet. 
Så fort någon av dem försökte fånga ett byte, kom den andre och försökte mota bort den förste. En flickslända, en större rödögonflickslända, även den en hane, försökte också få vara med och dela på livsutrymmet men den hade inte mycket att säga till om.
Ytterligare en flickslända, mörk lyrflickslända, återigen en hane, försökte hitta en passande plats att vila på.
Alla dessa hanar höll sig i närheten av det vatten, de levt i under den tid då de var nymfer. Honorna hade efter att de kläckts lämnat sjöns stränder åt hanarna, för att själva söka sina jaktmarker långt bort. En dag skulle de återvända till sjön för att para sig. Det var den dagen hanarna väntade på.

I nattmörkret


Det kom ett infall och slog ned i mitt huvud. Därmed stod det klart i blixtbelysning att jag skulle ge mig ut och försöka hitta nattliga vyer. Det var till Djulö gärde jag skulle bege mig.

Så jag tog kameran i hand och traskade bort mot järnvägen och under den.

Djulö gärde låg tyst och stilla i nattmörkret. I allén mötte jag en grävling, vilken travade i rask takt mot och förbi mig på bara någon meters avstånd. Där lämnade den ett doftspår och travade oberört vidare. Allt gick för fort för att kameran skulle hinna med i det klena ljuset från alléns vägbelysning.
Jag traskade vidare och med tiden stod jag uppe på Gatstuberget och såg mot Djulö.
Vid det här laget började jag bli trött och promenadens tempo sjönk medan solen sakta steg i nordost. Ljuset nådde så småningom molnen.

Nöjd med min promenad somnade jag ovaggad då jag kom hem.


måndag 26 juni 2017

Jag är ingen fotograf


Jag får ofta höra att jag är en skicklig fotograf och ibland vill man även veta vilken kamera har och vilka objektiv jag använder till den.


Frågorna beträffande fotoutrustningen är enkla att besvara. Min första kamera var en begagnad Panasonic Lumix DMC-LX2. Den lilla kompaktkameran låg alltid i fickan användes dagligen mellan hösten 2007 till oktober 2013. Då skaffade jag en bättre och mera mångsidig kamera med superzoom, en Panasonic Lumix DMC-FZ200. Zoom-objektivet är inte utbytbart. Kameran är alltså av typen bridge-kamera och ingen systemkamera, fast den påminner om en sån till utseendet. Den ger mig i alla händelser mycket kamera och fotoglädje för en mycket liten peng.


Grundläggande fotokunskaper saknar jag och det är orsaken till att jag inte vill bli kallad fotograf! En fotograf vet vad den håller på med, jag håller på ändå och knäpper kort. Det innebär att jag aldrig ägnar mig åt att beräkna exponeringstider, bländarstorlekar eller brännvidder. Sånt sköter kameran på egen hand, om jag bestämmer att kameran ska ha största tillgängliga bländaröppning och att den ska få styra exponeringstiden och val av ljuskänslighet. Skulle en fotograf nöja sig med det? Skulle fotografen nöja sig med att endast använda största möjliga bländare oavsett fotosituation?


Kameran har även en mängd inbyggda program, vilka förväntas kunna hjälpa ägaren att få snygga foton under svåra betingelser. Några av dem använder jag emellanåt. Skulle en skicklig fotograf tillåta sig att bli styrd av en tillverkares programmerare och ingenjörer på det viset? Är det inte mera troligt att fotografen skulle vilja styra detta själv för att på så sätt sätta sin egen personliga prägel på fotot?




Det som kännetecknar mitt sätt att knäppa kort är att jag visar kameran vad jag vill ha på bilden och så fokuserar jag på det samt låter kameran sköta resten. Fast det är inte helt sant, ty även jag försöker nämligen styra var och hur kameran ska hämta den information den behöver för att utföra sina egna beräkningar. Om mitt motiv är en vy, brukar jag låta kameran få använda alla tillgängliga mätpunkter den är försedd med men är motivet en hjort, vilken står 200 meter bort, försöker jag begränsa det område som kameran ska hämta sin information från. Avståndet ska mätas på hjorten och inte skogen bakom eller en sten mellan hjorten och kameran. För att åstadkomma detta gör jag mätytan så liten som möjligt och sen siktar jag på hjortens öga eller området där det borde vara ifall jag sett det. 


Detta med att sikta på ögat är ett tips jag fick för ca 50 år sedan då jag lyssnade till ett föredrag av den berömde hundfotografen Åke Wintzell! Han hade i sin tur lärt sig göra så, då han i sin ungdom praktiserade hos en engelsk hästfotograf. Det fungerar uppenbarligen att göra så på fåglar och insekter också, för jag vinner utmärkelser på internationella fotosidor med många tusentals medlemmar. Det betyder att dessa sidors administratörer gillar det kameran åstadkommer. 


Vad är då min del i detta? Jag tror att jag har en känsla för vad som kan bli en bra bild och det är den känslan som hjälper mig, då jag visar kameran vad som ska fångas på bilden. 


Hur får man då fram den känslan? Jag vet inte, det är inget man kan studera sig till, för känslor byggs upp på andra sätt. Jag läser inte några böcker längre och lyssnar sällan på musik men jag tror att min känsla för naturen och de människor som bott i eller nära den har sakta vuxit fram sedan barndomen och påverkats av egna upplevelser, bildkonstnärer, tidningsartiklar, nordiska författare och kompositörer.


Jag har även försökt lära mig så mycket som möjligt om naturen. Jag vill veta vad det jag har där på bilden är för något. Jag vill veta var och när, det jag vill åt, kan vara lättare att komma nära. Ser jag vilt i närheten, försöker jag ta mig ännu närmre om möjligheten finns. Kommer de åt mitt håll så väntar jag till det blir ett bra tillfälle för ett kort. 

Ibland kan viltet oförhappandes komma en riktigt nära. En natt nyligen mötte jag en ung grävling i Djulö allé. Den travade i konstant fart mot och förbi mig på bara någon meters avstånd och stannade sedan för att kvickt lämna doftspår och fortsatte därefter precis lika oberört som då jag först fick se den. Det är naturligtvis extra spännande när ett stort vildsvin kliver ut på vägen 15-20 meter framför en och sen börjar komma till mötes. Eller då en skrämd älg rusar rakt mot en och tvärstannar bara några meter bort! Det är högtidsstunder som varar livet ut!


Såna möten som jag beskrev ovan ökar känslan för naturens möjligheter och lusten att lära sig mer men fakta är inte allt man behöver, även om det är en bra grund att bygga på. Känsla handlar även om att fånga stämningen i stunden. Ljuset över omgivningen är då viktigt. 


Jag är ofta ute i soluppgången. Det finns många goda skäl till det, tycker jag. Det är tyst ute, trafiken och stojet har lugnat ned sig. Viltet är i rörelse och fåglarna börjar vakna till och man hör enstaka stämmor försiktigt sjunga morgonljusets lov eller varna för att jag finns där. Jag är inte så bra på fågelläten, så enbart på sången kan jag inte identifiera särskilt många arter men jag uppskattar kvittret och njuter storligen när alla fåglarna kommit igång, då solen klättrat över horisonten. Fåglarnas läten går inte att fånga på bild men ibland vågar någon av dem stanna tillräckligt länge framför linsen för att jag ska få det där fotot, som har det lilla extra då det gäller känsla.



Det är en gammal kulturbygd jag vandrar i numera. Jag ser de sista återstående spåren efter hur generationer av arbetande människor slitit för sitt eget uppehälle och godsägarnas fromma. Idag försvinner åkrarna de bröt upp, dikena de grävde, godsens och torpens alla beteshagar, vilka förr behövdes till husdjuren samt husen familjerna bodde i. Historien lämnar sina spår men spåren suddas ut successivt. 

De fattiga och egendomslösas arbete var värdefullt för gångna tiders godsägare men idag är det andra behov och värden som styr utvecklingen. Så har det varit i alla sekler och kommer att så fortsätta men kanske är det för att jag är en helt vanlig bondpojke, som jag ibland tänker tillbaka på de här människorna som röjde skogen, bröt ny odlingsbar mark och brukade jorden för sin egen eller någon annans välgång och till sin egen slitna kropps fördärv. Det var sådan seden var då. De här spåren är också en del av de stämningar av vemod jag känner då jag är ute med kameran och ser hur det gamla odlingslandskapet byter från en monokultur, säd, till en annan monokultur, gran.



Jag tror att alla dessa känslor, vilka ibland blir motstridiga, kommer fram i mina val av motiv och mitt sätt att efterbehandla fotot. Det vanligaste redigeringsprogrammet bland fotografer heter Photoshop. Jag har aldrig använt det, utan tycker att jag får ut vad jag vill ha av ett mindre omfattande program som kallas GraphicConverter. Det brukar beskrivas som fotovärldens motsvarighet till den schweiziska armékniven och finns endast för Macintosh.


Jag försöker om det går att få med så mycket som möjligt av omgivningen kring huvudmotivet. Det innebär att kortet inte enbart visar en hjort utan hjortens placering i den slutliga bilden ska skapa någon form av dynamik och ge en föreställning om vart hjorten kan tänkas vara på väg eller ämnar göra. 


Det finns regler om hur man ska komponera ett foto men jag kör mitt eget lopp därvidlag. Min uppfattning är att en bra bild kan berätta något mera än att enbart visa ett välkomponerat motiv. Det är så jag vill bygga upp mina bilder. Kortet ska berätta en historia och förmedla en känsla. Det är möjligt att det inte passar alla men det passar mig att göra så och blir jag nöjd har jag nått mitt mål. De utmärkelser jag får, kommer då som grädde på moset och en bekräftelse på att den gången fick jag till det!


Vore jag en fotograf kanske jag ibland tvingats göra foton som säljer, för hur det nu än är, en fotograf måste ju få en inkomst av sitt arbete. Jag är en ostyrig pensionär som har allt då jag är ute men äger inget av det jag ser och hör och inte minst, pensionen kommer punktligt och räcker för mina behov. Jag kan därför göra så som jag vill, så länge jag inte skadar, stör eller kränker någon människas egendom eller integritet.

Så för mig är inte de mera tekniska grunderna särskilt viktiga, de är bara en av alla möjliga vägar till målet och det är målet och känslan som är det viktiga för mig. Resten får bli som det blir och kan jag inte få någon ordning på bilden kastar jag den. Jag vill inte visa något jag inte blivit nöjd med. Duger det inte åt mig, duger det inte åt någon annan heller! 




När detta skrivs har bridge-kameran gjort över 1 miljon exponeringar. De har resulterat i cirka 4500 sparade bilder. Övriga dög inte att visa upp men de kanske ändå visade mig något jag kunde ta till mig och försöka förbättra till nästa gång!

onsdag 21 juni 2017

Det skulle bli dimma


Jag har fått en ovana som innebär att medan förståndigt folk sover, drar jag ut någonstans bortom bebyggelsen för att försöka hitta en soluppgång med mycket dimma i. I lördags hade jag planerat att besöka flera platser men det visade sig snart att några av dem inte hade så mycket till dimmor då jag ville ta mina nattfoton.

Jag for då till fågeldammarna vid Östra Vingåker. Det är ett pålitligt ställe, oftast. En halvmåne stod över skogen.

Molnen hade fått färg och jag hoppades på en riktigt grann morgon.
Beteshagen bort mot Claestorp hade ett tjockt dimtäcke över sig.
Långt bort i dimmorna kunde jag ana att det fanns hjortar. Två av dem kom sakta åt mitt håll.

Det var svårt att fånga in dem med kameran så jag fick tills vidare sikta på mera närbelägna motiv.
Plötsligt kom de fram ur dimman. Det är en mörk hind och en ljusare ung hjort.
Hinden viker av in bakom träden men hjorten står villrådig kvar ute i dimman. Hinden kommer snart fram igen men då får de vind av mig och rusar bort samma väg de kommit.
Jag stod högst uppe i backen där skogen möter vägen. Därifrån hade jag bra överblick ner mot dammen utan att störa fåglarna,

Dimman ligger tät och molnen skymmer solen. De granna färger jag trodde jag skulle få uteblev. Så mycket mer än så här blev det inte. En slags nordisk blues kanske.

Ett stilla vemod

Blå toner i soluppgången.

Det ljusnar


Ute på stenarna i dammen har skrattmåsarna fått fram sina ungar.
Hägrarna var inte populära bland måsarna och de dessa långbeta fågar var inte helt sams de heller. Den här hade blivit bortmotad av en annan häger och försökte nu smyga tillbaka till sitt favoritställe.


Solen jobbade på för att komma igenom molnen men lyckades inte få till det bättre än så här.
Man får inte som man vill jämt och jag for hem. Där kunde jag i alla fall få lite kaffe!

tisdag 20 juni 2017

Sucka mitt hjärta men brist inte


Jag hade hyrt bil och for runt mellan mina vanligaste ställen och tog foton av mina vanligaste motiv och for till nästa ställe och upprepade mig och mitt beteende.

Det var först när jag var på väg att ge upp som jag såg en liten nyponros inne i beteshagen vid Sjöholm. Fotot fick godkänt.
Så skulle jag fara vidare. Då medan jag håller på att lägga in kameran får jag se något ligga på marken under eken där man brukar ställa bilen, då man vill fotografera dimmor eller norrsken från höjden. Där i gruset ligger ett hjärta. Det är inget märkvärdigt smycke utan mest en enkel berlock, som inte farit väl av att ligga i gruset och bli överkörd. I fortsättningen ska inte det hjärtat köras över! Kanske kan det återfinna sin rätta ägare också.
Det var varken rosor eller hjärtan jag planerat att fotografera men det var de fotona som blev bäst!

fredag 16 juni 2017

Mitt på dagen


Oftast är jag ute och övervakar dimmiga soluppgångar men det händer att kameran lurar ut mig även mitt på dagen. Så skedde i onsdags och som vanligt tog jag foton utan någon större eftertanke eller urskiljning. Det fick bli som det blev och det gjorde det vill jag lova!

I trädgården kring det hus vilket jag föddes i, fanns det två sorters dagliljor, gula och röda. Jag minns nu inte om det var min farfar eller farfars far som skaffat dit dem, ty bägge hade ett stort trädgårdsintresse, men särskilt de gula dagliljorna visade sig tåla nästan vad som helst. De är vackra när de blommar.
I trädgården fanns det även en del iris. Både dagliljorna ovan och irisen är fotograferade här i Katrineholm men de fick mig att minnas en annan trakt.

Efter att för en stund ha förlorat mig i barndomsminnen, vandrade jag vidare och kom då att stanna på bron vid Värmbol där jag kikade en stund på skuggorna över ån.

Därifrån ställdes kursen mot Backa. Intill den vägen hittade jag en vacker näva. Den har en stark doft och brukar kallas stinknäva. Man ser släktskapen med andra arter i Geranium familjen. Många av dem har också en påträngande odör. Pelargoner och rosengeranium, ”Dr Westerlunds hälsoblomma”, hör dit.
På andra sida Backa gård hittade jag en vit och en svart fjäril. Den vita är en svartribbad vitvingemätare ...
och den svarta en sotmätare. Dena är vit med lite svart, den andra svart med lite vitt.
Ängsklockorna blommade för fullt. Ängsklockan är Dalarnas landskapsväxt.

Det kom en liten fjäril och landade på vägen framför mig. Den var rätt rastlös så det var svårt att hinna med med kameran men den lille krabaten höll sig på grusvägen. Fjärilar som håller sig på vägar har oftast en egenskap gemensamt: De är hanar. Fjärilshanarna behöver mineraler till sin spermieproduktion och mineralerna hittar de på sådana fuktiga grusiga ställen som gamla grusvägar kan vara. Det här fjärilen är en ängsblåvinge.
Längre fram var gruset grövre och där landade den här ängssmygaren- Förmodligen sökte även den mineraler där. Fjärilen är inte stor och föreföll därför att ha landat i ett storstenigt klipplandskap.
Vi närmar oss midsommartiden. Midsommarblomstren, ja de är också en sorts Geranium-växt och näva, formligen prunkade i diket intill landsvägen. Skogsnäva brukar de också kallas.

En kålfjäril njöt av blomprakten på sitt eget vis.
Så kom jag hem och kände mig rätt nöjd.